Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Originalitet och efterbildning. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G:son Berg
ma dag. Han kunde därför lägga till dessa
ord:
Medföljande brev av Fröding erhöll jag i dag som
svar på en kort fråga, vad ansvar han som
»måls-ägare» yrkade mot mig i detta tjuvnadsmål...
Frö-dings brev beder jag Er ha godheten omgående
återsända. Porto därtill följer. — Min litterära
obetydlighet känner jag djupt men håller mig dock litet för god
att krossas med epitetet efterapare. Därav denna
ödmjuka protest. Skall aldrig yttra mig vidare i saken,
då jag i alla fall är dömd.
Med sinnet alltjämt jäsande tillade han
ytterligare bitterheter runt ikring på den sista
brevsidans marginaler: »Fröding har äljes
mycket skarpt väderkorn för ytlig
efterbild-ning — det veta nog många. Jag är ensam,
maktlös, i slika ting skygg, utan möjlighet
till upprättelse. Ni skall ej skratta åt mig!
Och kanske ej döma fullt så kategoriskt en
annan gång.» Det var ett tragiskt möte mellan
två naturer, som voro så skilda till väsen och
konstuppfattning, att ingendera förstod den
andra. Hedberg skattade den s. k.
allmogedikten mycket lågt. Ännu 1901, i recensionen
av »Fridolins lustgård», förfäktade han den
åsikten, att dess insats »i det stora och hela
och i gott och ont» bara var av rent formell art,
»ett utslag av det språkliga virtuositetsintresse
varåt litteraturen nu i så hög grad skattar,
som visserligen i många avseenden lett till
språklig förnyelse, men även med sin strävan
efter en egenartad, jag vore frestad att säga
patenterad stil ligger som en mara över den
litterära produktionen i gemen...» Denna
skräckbild saknar helt och hållet
motsvarighet i verkligheten. Vid skiftet mellan
århundradena var det i stället en livlig och i det
hela fruktbärande strävan hos de svenska
författarna att skapa sig en individuell stil, och
man kan inte påstå, att Frödingsepigonerna
trängde fram i förgrunden eller att diktarna
om »prinsar och docenter» stodo i skymundan.
Snarare var det väl just Levertin, som fick
de flesta efterföljarna.
Torsten Fogelqvist har skrivit, att
Karl-feldts svar på kritiken »lider onekligen av ett
mindervärdighets- eller
misstänksamhetskomplex, som måste ses mot bakgrunden av de
öden Karlfeldt prövat och som gjort honom
i viss mån överkänslig. Hans fantasi hade en
särskild lätthet att sätta en sak i samband
med heder och ära.» Det är alldeles riktigt.
Men icke dess mindre måste jag beteckna
Tor Hedbergs kritik som i alldeles ovanligt
hög grad nedslående, på gränsen till
förödmjukande, och oerhört överdriven i att fram-
hålla Karlfeldts osjälvständighet. Det är
bara en mindre del av Hedbergs anmälan,
som rör vad skalden skapat av verkliga
värden. Ledmotivet är ett underkännande av
dikternas originalitet. Det börjar med
förutsättningen, att Karlfeldt måste känna
bitterhet mot Fröding, som förekom honom, bjöd
en redan utbildad form och ett av honom
upptäckt ämnesval, på vilket han tryckt sin
stämpel för långa tider framåt, så att den
yngre skalden hade ringa utsikter att ens få
sin självständighet erkänd. Efterklangen hade
blivit ännu hörbarare i den nya samlingen.
När han vinnlagt sig om formen, hade han
bara »ohjälpligen insnärjts i sin föregångares
ordnät». Av samlingens dikter var det blott
en femtedel, som pekade framåt.
Omdömet synes mig orimligt hårt. Om
något liknande drabbat Fröding, hade vi utan
tvivel gått miste om »Stänk och flikar».
Hedbergs kritik står som ett varnande
exempel för tidningskritiker. Den som föraktar en
viss genre, är sällan i stånd att bedöma den.
Sven Söderman, Karlfeldts förtrogne vän,
som ibland var hans språkrör i pressen,
framhöll denna synpunkt i sin anmälan av
Fridolins lustgård. Flera i huvudstaden uppfostrade
författare hade en verklig aversion mot den
provinsiella allmogedikten och voro ur stånd
att ge den ett rättvist erkännande. De kunde
inte urskilja och låta sig gripas av de stora
strömningar av allmänt mänskligt patos,
berusad livsglädje och naturdyrkan, som ofta
gå igenom dessa dikter. De uppfattade icke
dessa dikters förmåga att i poetiska bilder
avspegla folkmedvetandets art och
folklynnets egendomligheter. Söderman tillade:
Icke utan bitterhet har Karlfeldt märkt,
att han allt fortfarande »på visst håll har sitt
tungomål emot sig» och ännu ej har besegrat
»den litterära aristokratiens invändningar»,
utan att man alltjämt gör en väsentlig
gradskillnad mellan »en vinghäst av grekiska
formen» och »ett hingstföl av fjällbygdens
sto».
Det torde ha varit Hedbergs kritik, som
gjorde, att Karlfeldt sedan undvek att läsa
vad som skrevs om hans diktsamlingar. Det
hände flera gånger, att han diskuterade
»originalitetsfrågor», då han visade mig
korrekturen till Flora och Pomona och Flora
och Bellona. Han ville veta om en viss
ordvändning, en bild e. d. fanns förut hos någon
annan skald eller erinrade om någon tidigare.
Jag var mycket nyfiken, om han skulle säga
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
