- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
607

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Originalitet och efterbildning. Av Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Originalitet och efterbildning

någonting om de första verserna i »Det
förgångna», vilka ansetts vara ett slags
medveten Heine-reminiscens:

I gamla visor klingar det,
i gamla danser svingar det...

men det gick han förbi. Jag ville veta, om
han själv visste av likheten. Han skrattade.
Det var vad han väntade sig, förklarade han.
Litteraturhistorien hade ju förfallit till att
bli en enfaldig jakt efter »påverkningar».
Kunde jag finna någon efterklang från Heine
i hans strofer? Vad fanns det hos honom för
påverkan från Heines:

Aus alten Märchen winkt es
her vor mit weisser Hand,
da singt es und da klingt es
von einem Zauberland:

Han medgav ofrågad, att han hade haft
Heines dikt i minnet, när han skrev sin, men
han vägrade att anse det ens som en påverkan,
och betonade med mycken bestämdhet, att
inte ens metern var lika. Han lärde mig på
samma gång, att verserna skulle läsas med
stark tonvikt på det, som var liktydigt med
Det förgångna och ingalunda ett likgiltigt
pronomen.

Och hur har nu omdömet om Karlfeldt
stadgat sig under de gångna 40 åren?
Naturligtvis så, att ingen tvekan råder om hans
självständighet redan i Fridolins visor. I fråga
om ett par dikter finns en viss frändskap med
tidigare Frödingsdikter, men det är mera som
skiljer. Karlfeldt tog i början intryck av
Bååths beskrivningar, senare förnams en
anklang av Viktor Rydberg, ett tonfall av
Heidenstam och några erinringar om hans
stora landsman J. O. Wallin. Men i alla dessa
fall är det bara obetydliga likheter, som aldrig
stego till ens formell påtaglighet. Kritikern
gjorde inte heller något försök att bevisa
hans beroende genom att ställa
efterbildning och original invid varann. Hedbergs
anmärkning om »skämmades, motades» var
förfelad. Karlfeldts »ordvrängeri» stod inte i
något samband med Frödings. Karlfeldt sjöng
om Fanjunkar Berg och Maja Hönstjuv;
Frö-ding hade före honom besjungit Korporal
Storm och Elin i Hagen. Det är en obestridlig
parallell. Men så stor är olikheten mellan de
båda skaldernas kynnen och visioner, att
ingendera kan ha hämtat sin inspiration ur
den andres källa. En äkta dikt är en individ.
Med analysen kan man ofta så att säga dela
opp den och kanske visa, att ett motiv eller

ett uttryckssätt påminner om eller rentav
är detsamma som finns i en annan, tidigare
dikt. Än sen? Är diktindividen ett barn av
sin skapares själ, är det likgiltigt, om dess
rock är av liknande eller samma tyg som en
annans. Det finns inte tillräckligt många
slags tyger eller skräddare eller moder för
att alla rockar skola kunna bli unika. En
någon erinrar vanligen om någon annan.
Personen i rocken är alltid en annan än den som
han liknar som ett bär det andra. Men för
Beckmesser är det annorlunda. Han graderar
efter en sträng skala, en sysselsättning, som
ingen bör avundas honom. Litteraturhistorien
kan inte gå till väga så okonstnärligt. Dess
intresse gäller på en gång verkens form1 och
innehåll och utvecklingens böljegång, där
påverkningar och inflytanden avge
vittnesbörden om hur litteraturen skiftar hamn, hur
det gamla sjunker undan och det nya tränger
fram, hur det ringaktade och »omodärna»
blir upptäckt igen och hyllas under annat
namn och i ändrad kostymering.
Litteraturhistorikern vet alltför väl, att vad man kan
kalla den absoluta originaliteten endast finns
till i teorin.

*



Om jag tar Runebergs diktcykel Idyll och
epigram som ett exempel på en genomgående,
stark påverkan av en främmande förebild
eller ren efterbildning, möts jag
förmodligen av motsägelser. Men jag vet inget bättre
— ur den synpunkt jag valt.

Runebergs tidigare lyrik anslöt sig till den
svenska gustavianska och nyromantiska
dikten. Till hans poetiska läromästare hörde
Franzén, Stagnelius, Tegnér. På det hela
taget var hans diktning rätt konventionell.
Hans genombrott kom oförmodat. »Det är
egendomligt, att en tillfällig yttre påverkan
för hans produktion i den riktning, där han
skall göra sin bestämda personliga insats i
nordisk lyrik», skrev Söderhjelm. Runeberg
fann av en slump Goetzes lilla
översättningsantologi »Serbische Volkslieder». Genom detta
oförutsedda möte med den slaviska
folkdikten tog Runebergs utveckling en oanad
riktning. Vad han dittills skrivit har ingenting
gemensamt med Idyll och epigram (förk. IE),
vare sig i form eller motiv. Tidigare var hans

1 Den moderna svenska litteraturhistorien har
likväl föga brytt sig om formanalys vid
karakteristiken.

607

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free