Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Originalitet och efterbildning. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Originalitet och efterbildning
Die junge Fr au.
Da ich noch bei Mutter war zu Hause,
hat sie mir gar schönen Rath gegeben:
erstens sollt’ ich rothen Wein nicht trinken,
dann sollt’ ich kein grunes Kränzchen trägen,
endlich sollt’ ich keinen JiingUng lieben.
Denk’ ich Ärmste aber bei mir selber:
Giebt’s doch ohne Wein nicht volle Wangen,
keine Freuden ohne grunes Kränzchen,
giebt’s doch ohne Jiingling keine Liebe!
Trenne råd gav modern åt sin dotter:
att ej sucka, att ej missnöjd vara
och att icke kyssa någon gosse. —
Moder, om din dotter icke felar,
icke felar mot det sista rådet,
skall hon fela mot de första båda.
Mellan de två första folkvisorna och
Runebergs motsvariga dikter är väl värdeskillnaden
ringa eller ingen. Die junge Frau däremot är
mycket svagare än Runebergs dikt om de tre
råden. Den förra är blek, uttrycker en stilla,
otillfredsställd längtan. Hos Runeberg åter
finns en skälmsk fläkt, en lätt ironi, som livar
och lyfter; den förstående talaren
kommenterar de moderliga råden med försynt
kvickhet, så att det fåvitska i moderns
försiktighetsmaning ligger öppet för löjet.
Det är naturligtvis inte alla de 60 sångerna
i de två IE-cyklerna, som på detta sätt äro
så att säga bundna vid uppslag från de
serbiska visorna. Men de äro så gott som alla
»stycken i (den serbiska) folksångens manér»,
som Runeberg själv kallade de först
författade. Med manér åsyftade han förmodligen
endast stilen med dess olika karakterismer. Men
manéret sträcker sig längre. Det omfattar
också urvalet av människotyper, de
handlande personerna, som i de erotiska IE äro
inskränkta till Han och Hon och deras
Mödrar. Att Fäderna saknas i IE beror tvivelsutan
på, att de helt och hållet saknas i de serbiska
visorna. I stort sett äro IE alldeles utan
samband med hans föregående alstring. — En
av den första cykelns dikter lyder:
Tvenne popplar susa över graven,
där en trogen ynglings aska gömmes,
satta fordom av hans flickas händer.
Nu i poppelskuggan springa barnen,
som hon fostrat med en annan make,
jaga fjärilar och plocka blommor.
Den är otvivelaktigt självständig: motivet
är nytt för Runeberg och tillhör inte serberna.
Stilen saknar de för serberna särskilt
kännetecknande formegendomligheterna. Men
dikten är likväl inte tillkommen oberoende av
dessa. De femtaktiga trokéerna, den direkta,
39—Ord och Bild. 48:e drg.
raka stilen, den lågmälda, stilla, fåordiga
berättelsen visar det. Den utomordentliga nr
24 i andra cykeln, Den enda stunden, hör
också till det serbiska manérets grupp —
fastän uppslaget kommer från Riickert
— såsom Anders Österling har ådagalagt —
men är likväl originell. Där har Runeberg
redan gått vidare och är i färd med att
runebergisera stilen: lakonismen är ännu mera
utpräglad, parallellismerna förkortade och
friare, varje ord nödvändigt, oersättligt, tungt,
mättat.
Starkt beroende utmärker den största delen
av Oskar Stjernes diktning. Det kan rentav
sägas, att han aldrig frigjorde sig helt och
hållet från det övermäktiga inflytandet av
Gustaf Fröding. Stjerne var hans landsman
och lynneslike. Hans motiv och uttryckssätt
voro från början syskon till Frödings, och
Stjerne föreföll att vara förutbestämd att
skriva som han gjorde. Hans humoristiska
dikter i pressen, undertecknade med
signaturen Jong på Hea, råkade ofta ut för
misstaget att få gälla som Frödings. En dikt, som
stod nära Stjernes egen i stämningen,
påverkade honom gärna. Så kom det sig, att han
ibland också tog rent verbala intryck av
Karlfeldt. Ett exempel från vardera är
tillräckligt. Frödings »Balen» återklingar i »Det
återvunna Eden»:
Jag minns en höstdag i min ungdoms vår —
mitt tålamod var kort och långt mitt hår,
min själ var stundom krank av livets kval,
min blick poetisk, mörkt sentimental.
Karlfeldt känns igen i:
Jäntorna våra i Värmlands tjäll,
blomst i däjliga dalar,
stilla om er i enslig kväll
minnet sjunger och talar.
Bedömandet av en inte klart självständig
diktning har i allmänhet varit ytterligt
ojämnt. Det är helt naturligt, eftersom det
saknas alla objektiva jämförelsegrader: mått
och vikt stå inte till buds på detta område.
Var och en har sitt tycke, anser det ena
likgiltigt men det andra otillåtligt. Jag vill
anföra några uttalanden från skilda tider och
med olika utgångspunkter.
Atterbom skrev 1820 om Tegnérs
»Kloster-ruinerne»: »äro en självständig, inhemskt
lokaliserad och färgad bearbetning av Matthissons
vackra elegi Das Kloster. Denna skildring av
klosterlivet är i följd av hans bekanta manér
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
