- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
610

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Originalitet och efterbildning. Av Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ruben G: s o n Berg

för mycket elegant, pretiös och langdragen;
herr Tegnér har undvikit dessa brister,
koncentrerat det hela och givit det en värdigare
hållning. Sådana slags bearbetningar kunna
ej med fog räknas till vad man förstår med
plagiat, och skalden har rätt i att ej under
överskriften anmäla dem såsom
översättningar eller imitationer, ty de äro ingendera.
Enligt rec:s tanke har konstnären samma
rättighet i konstens rike som i naturens: att
begagna utifrån givna former såsom råämnen
för egna försök till nya, skönare gestalter.
Vill man förneka detta, så lever i våra dagar
ingen oförskämdare plagiator än själve Goethe,
ty han har ej gjort sig samvete över att ibland
sina lyriska sånger utgiva en mängd
omarbetade, utbildade, oändligt förskönade äldre
visor och dikter, särskilt gammaltyska och
italienska. Beskyllningen för plagiat kan då
egentligen gälla blott strödda lån och
ut-plockningar av tankar, bilder, verser, uttryck
ur främmande skalders arbeten.» Atterbom
tillägger, att detta bedömdes mycket
skonsamt på Horatii och Virgilii tid, men senare
tider ha utsträckt kritikens fordringar även
i detta fall ända till pedanteri. — Efter
ytterligare ett hundra och aderton år har detta
»pedanteri» drivits ännu längre, till
meningslös överdrift och fått skymma vida viktigare
egenskaper.

När Georg Brandes 1893 anmälde Gösta
Berlings saga, skrev han: Fröken Selma
Lagerlöf har intagit en plats i Sveriges litteratur,
anslagit en ny och självständig ton. Hennes
bok utmärker sig genom den sällsyntaste och
den avgörande egenskapen: stilens
ursprunglighet. Han framhöll en gång, att språket är
likt ett instrument, som då och då måste
stämmas. Ett par gånger på varje århundrade
måste skriftspråket vanligen stämmas om.
Ett nytt släktled måste ha ett nytt språk,
emedan det tänker annorlunda än det
föregående, men det skall och bör lära oändligt
mycket av sina föregångare. Han anmärkte
också, att det tycks finnas virtuoser, vilkas
kall det är att vara stämmare — såsom på
sin tid Lessing och Herder —, och det visar
sig, att dessa ha verkat inte bara för sig utan
för hela sin tid och sin grupp, som tillämpar
och utvecklar den nya språkstilen efter vars
och ens personlighet och behov.

Av Brandes kunde Hedberg ha lärt, att
mycket av vad han ogillade hos Fröding och
ansåg vara efterbildning hos Karlfeldt i själva
verket betydde, att en ny tidsstil gjorde sig

gällande inom en av de grupper, som
utvecklade 90-talets språkstil efter de olika
författarnas personlighet och behov. Hur många
beskyllningar för efterbildning ha inte haft sin
rot i misskännandet av tidsstilens inflytande
och det betydelsefulla arvet från föregångarna!
Tidsstilen har sin begränsning och ram. Inom
denna ram är de olika gruppernas och
individernas språkform jämförelsevis enhetlig,
tills ramen spränges av nya tankar, som kräva
nya former, och ett skede av splittring tar vid,
innan nästa samlande och förenande epok
skapar en ny Parnass.

Det är under övergångsåren, i början och
slutet av en ny epok, som risken tycks vara
störst att stämplas som efterbildare eller
plagiator. Hedberg tog frändskapen mellan
Karl-feldts och Frödings stilar som bevis på den
yngres plagiat, eftersom han kom senare. Han
hade lika väl kunnat anklaga sig själv: det
finns lika stark frändskap mellan strofer av
honom och hans samtida som mellan
»allmogediktarnas», skulle jag tro. Fröding, vars
synkrets var vidare, har ett beaktansvärt
uttalande i sitt aprilbrev 1895 till Heidenstam:
»Ibland är jag rädd att vi varit på samma
ämne och att det blir kollision — det sker
ofta så, när samtida besläktade intelligenser
arbeta. Jag tror nästan på en gemensam
andlig reservoar, där allt vad som tänkes är
samlat och tillgängligt för var och en. Var
och en gör sin insats och tar sina impulser.
Allt detta omedvetet i de flesta fall — jag
menar icke de tydliga yttre intrycken från
skrifter och ord.» Det är en avundsfri mästares
kloka och fria syn. Frödings yttrande sluter
sig nära till vad jag anförde från Atterbom
och är lika fritt från småaktighet men ger ett
större perspektiv. Ett senare släktled ser
vanligen mycket tydligt olikheterna mellan
individerna i sina åldersgrupper men har svårare
att urskilja självständigheten hos de yngsta
i en nyss förfluten period.

Jag har måst inskränka mig till att behandla
tre typiska fall, alla väsentligen formella, och
har inte alls kunnat beröra de intellektuella
påverkningarna. Men jag bör kanske i största
korthet ge några exempel på de små
reminiscenser och lån, som Atterbom omnämnde,
dessa bilder, uttryck och uppslag från andra
författare, som inte äro sällsynta ens hos
betydande skalder förr i världen — nu är poesien
säkerligen nästan alltid originell och fri från
alla reminiscenser.

I Geijers »Odalbonden» talar denne om »den

6lO

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free