Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Originalitet och efterbildning. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Originalitet och efterbildning
fasta jord, hon är mitt hopp, hon visar evig
tro».
Hon närer sin son ur sin hulda barm,
den tid honom ödet gav.
Hon fattar den säkert, hon håller den varm,
då han dör, uti djupan grav.
Den tredje versen är en översättning av
raden »Er fasst ihn sicher, er hält ihn warm»,
i första strofen av Goethes »Erlkönig». Jag
förmodar, att en rad i Geijers »Vikingen»:
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke vad
har ett visst samband med versen: »Jeg noget
attraa’de og vidste ej hvad» i Staffeldts
»Naturdatteren ».
I »Gjukungarnes fall» skriver Geijer:
Oeh vinden sväller opp de vita segel,
och skeppen fly med hast på vågens spegel.
Denna särdeles inexakta skildring av en
seglats på ett blekstillt hav lockade Bottiger
till efterbildning i »Den svenska korvetten»:
Se, med gynnsam fart, med svällda segel,
skjuter präktigt över vattnets spegel
stolta skeppet...
Tegnérs utomordentliga vers om Karl XII:
»Han kunde icke vika, blott falla kunde han»
äro väl en förbättrad version av Staffeldts:
Kamplystne, forhaane vi Nød og Død
og falde maaske, dog ej vige
i hans Krigssang for den danske Hær.
I Tegnérs »Den vise» finnas verserna:
Tiden, grånande, sin ban fullbordar,
tills han målet för sin ringdans ser.
Skörden utav solar och av jordar
mejas mogen av hans lie ner.
Ett eko av dessa rader hörs tydligt i Viktor
Rydbergs Kantat:
Vad mer, om spejarblieken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
I Snoilskys »Inledningssång» lyder ett
verspar:
I morgon blyges man för varandra,
att man var säll som en gud i går.
I Heines »Katzenjammer» heter det:
Heute muss ich dafiir leiden,
dass ich gestern glucklich war.
Topelius i »Ödemarkens jul»:
Och drivorna byta ständigt form.
Snoilsky i »Hemkomsten»:
Och drivorna växla beständigt form.
Vilka och huru många av dessa
överensstämmelser, som äro medvetna, har jag ingen
aning om, och det är ju också fullkomligt
likgiltigt, utom möjligen för nutida
tidningsrecensenter. Men för den verkligt intresserade
kan det ha intresse att berätta ett fall av
ett ytterst överraskande, omedvetet »plagiat».
En betydande svensk skald bad mig en gång
»gå igenom» manuskriptet till en ny
diktsamling, som förlades i Sverige. I en av dikterna
fanns en vers, vilken var en ordagrann
avskrift av en mycket känd vers i en av Viktor
Rydbergs dikter. Han ville inte tro mig, när
jag påpekade reminiscensen; jag måste visa
honom raden hos Rydberg. Han vägrade
bestämt att låta versen stå kvar inom
citationstecken, vilket jag föreslog, men hade mycket
besvär med att få en tillfredsställande
om-diktning. Den lilla episoden övertygade mig
om att man måste räkna med ett större antal
omedvetna »lån», än jag hade trott.
Om Fridolins visor får anses fullt
självständig, frågas: hur går det med Idyll och
epigram? Arten av dess beroende är
klargjord. Hittills har veterligen ingen kritiker
stigit opp från sin stol, viftat med handen
och anmält: Magistern, Runeberg har fuskat!
Han har tagit både stil och motiv från
Ser-bische Volkslieder. Om det sker, bör magistern
svara med att läsa opp ett epigram av Goethe,
vilken var en av världslitteraturens största
låntagare, långt mera skyldig än Atterboms
ord ge vid handen. Epigrammet lyder:
Ein quidam sagt: Ich bin von keiner Schule!
Kein Meister lebt, mit dem ich buhle;
auch bin ich weit davon entfernt,
dass ich von Toten was gelehrnt.
Das heisst, wenn ich ihn recht verstand:
»Ich bin ein Narr auf eigne Hand».
Räcker tiden till, kan magistern för resten
finna många flera uttalanden av Goethe, som
äro lika skarpa i att avvisa Beckmessers
anklagelser, vilka väsentligen springa fram ur
en grotesk överskattning av vad den enskilde
förmår, och en lika högfärdig underskattning
av vad den enskilde har att tacka förgångna
årtusendens diktning för. Goethes »Faust» och
Atterboms »Lycksalighetens ö» äro ungefär
lika skuldsatta hos det förgångna som
Masters’ Spoon River Anthology. Beckmesser bör
begrunda Jean Pauls påpekan, att numera
står bokhyllan mycket nära varje författares
skrivbord. En betydande diktskapelse av
större omfattning uppstår aldrig utan
mångfaldiga »påverkningar».
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
