Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En stadstänkebok från svensk medeltid. Av Kjell Kumlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell K u ml i e n
utanför stadens krets, såväl socialt som
lokalt. Av protokollen att döma hade Arboga,
som är att vänta, anknytningar till åtskilliga
andra uppsvenska städer, de tätaste och
intimaste dock till Stockholm. Mellan de
båda borgerskapen ha väl funnits både
ekonomiska och även släktförbindelser.
Huvudstaden kanske har förmedlat till Arboga
en del av det där tydligt markerade finska
inslaget, som visserligen även kan ha sipprat
in från annat håll. De ämbetsmannalängder,
som förekomma i tänkeboken, förete eljest
en bestämt inhemsk prägel, uppvisa nästan
idel svenska namn. Staden Arbogas naturliga,
på flerfaldiga sätt framträdande samhörighet
med kringliggande landsbygd var otvetydig:
tänkeboken ger på dessa punkter utan tvivel
gott material för lokalhistorisk forskning.
Då och då finna vi stadens invånare i
beröring med stormännens krets. Magnus
Bengtsson Natt och Dag, Engelbrekts
baneman, var alltsomoftast inne på rådstugan:
som bekant levde han i många år efter dådet
på holmen i Hjälmaren, i varje fall till det
yttre aktad och ärad. Det gör ett
egendomligt intryck att se de för frälsemannen
visserligen obligatoriska, berömmande
adjektiven »ärlig och välboren» i tänkebokens
notiser fogade till hans namn. En
protokollsnotis av den 14 juni 1462 ger oss ett
betecknande drag i Måns Bengtssons kynne, den
impulsiva, nästan vilda häftigheten,
härigenom kanske bestyrkande krönikornas
uppgifter om mannen. Han hade köpslagit med
Didrik Grevensten och sålt till honom fyra
tunnor smör. Då de hade köpslagit, tog herr
Magnus plötsligt Didriks »stahat» (väl =
halmhatt) och bad att få behålla den. »Ja
herre», hade då Didrik svarat, »giv mig så
Er hätta igen.» För att bestyrka detta byte,
hade de lagt händerna på »boken». De
köp-slogo om dagen, heter det, och herr Magnus
tog hatten av Didrik, förrän de antingen åto
eller drucko.
Den värld tänkeboken skildrar för oss,
är ej stor, och lagens och stadssamlevnadens
trygghet synes härska där, men de korta
notiserna ha dock här och var fått sin prägel
av en många gånger oviss situation, av en
överallt i landet kännbar oro. Under största
delen av den tid, som här åsyftas, pågingo
strider mellan kungarna Karl och Kristian
om väldet i Sverige, och så småningom
—- på 1460-talet — drogos allt större
folkgrupper in i kampen. Eftervärlden har kanske
i dessa förvirrade händelser helst velat
urskilja kampen för den nationella enheten,
för Sverige som självständigt rike, men för
gemene man blevo avigsidorna och
nackdelarna svåra och tunga: de yttrade sig i en
tilltagande osäkerhet i landet, ökat självsvåld,
en allt mera ohämmad förvildning. På det
sättet inleder tyvärr 1460-talet, samtidigt
som det bragte de nationella idealen till
fullt medvetande, ehuru det låter paradoxalt,
en den bångstyriga och svårhanterliga
provinsialismens epok, en epok, som ej bringas
till avslutning förrän på Tuna hed 1532 och i
och med krossandet av Dackes uppror tio år
senare. 1460-talets senaste år torde ha varit
särskilt prövande för den fridsamma
befolkningen. Att man i Arboga enligt
tänkeboken kunde förebrå borgerligt folk att
dagligdags gå med armborst och dalpilar, kunde
väl i grund och botten ej fattas så allvarligt,
då inbördeskrigets och därmed det mer eller
mindre camouflerade rövarväsendets
möjlighet alltid låg så nära. Särskilt under år 1470
avdömdes i tänkeboken åtskilliga härjningar,
skinnerier och rov. Och tidens partigängare
förekomma då och då i anteckningarna, såväl
mera socialt högtstående sådana som kung
Kristians hantlangare Erik Karlsson (Vasa)
och Erik Nilsson (Oxenstierna) som mera
obskyra och mindre aktade. Till de senare
hörde alldeles säkert »skogsstrykaren Martin
Järnskägg», om vilken det — i anteckning
för den 9 mars 1472 — berättas, att han
tidigare varit med om att skinna och röva och
sist var med kung Kristian på Brunkeberg
mot riksens hövitsman —■ Sten Sture den
äldre — och förde avog sköld mot sin rätta
herre och härjade sitt eget fädernesland.
Här förnimmes en återklang av
Sturepartiets patriotiska agitation. Ingen tvekan
behöver råda om var staden Arbogas plats varit
under kraftmätningen mellan Oldenburgar och
Sturar. Det medeltida Arbogas anknytning till
bergslagsdistrikten och dess täta förbindelser
med Stockholm hänvisade det till en plats i
unionsmotståndarnas nationalistiska koalition.
Det är herr Sten (Sture) och även
Västerås-hövitsmannen herr Nils (Sture) vilka framstå
som stadens ledare under sista delen av den
tid, varom Arbogatänkebokens hittills utgivna
delar handla.
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
