Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H o l m ér
land och folk och mod att dö för dem
båda»?
Ingen konstnär före Sallinen har i en mera
ädelt skimrande kolorit omsatt detta fattiga
finska grå, ingen har så ömt och samtidigt
kärvt dragit fram i bildkonsten den genuint
finska folktypens kännemärken; ingen har
heller visat den finska naturen i så osminkad
tolkning, med så brutal sanningslidelse. För
den som aldrig glömt Sallinens väggar på
Göteborgsutställningen 1923 blev
utställningen hos Gösta Stenman inte blott en
åter-uppväckare av den starka gripenhet man då
kände utan också — genom urvalets
mångsidighet — en för förståelsen av
utvecklingsgången i hans konst mycket fängslande
utställning. Det var i huvudsak verk från
tioårsperioden 1914—24, som exponerades,
alltså en relativt begränsad del av konstnärens
produktion, men i gengäld från en period,
varunder några av konstnärens största verk
sågo dagen, såsom den magistrala »Hihuliter»
från 1918 med dess djärvt expressiva skildring
av folklig religiös fanatism. Detta verk var
icke med här, men man kunde i stället följa
det djuplodande förarbetet i utkast och i
enstaka människotolkningar, som lågo till
grund för den slutliga syntesen med dess
sanningspatos och fullmogna koloristiska sans.
Det är sådana verk, som kommit en kritiker
att kalla Sallinen »en finsk Cézanne».
En vacker minnesutställning i Färg och
Form var den över Wilhelm Behm. Den vid
sin bortgång, 1934, sjuttio femårige målaren
var en av de bättre svenska impressionisterna.
Han tillhörde en genuint franskutbildad
generation med vördnad både för 80-talets
realism och för 90-talets romantiska
stäm-ningskult. Båda tendenserna ingingo en mild
förening hos Behm. Hans fint studerade
valörskisser i litet format stå för eftervärlden i en
högre klass än hans ofta något torra och
schematiska större landskapsmålningar, till
exempel en del rutinerade vinterstycken. i sina
bästa ögonblick kunde Behm återge svensk
natur i ett friskt måleriskt föredrag;
utställningen visade många små goda prov
på denna sida i den älskvärde målarens
produktion.
Före Behm utställde i samma lokal
västgöten Manfred Flyckt, en målare med en
viss bredd och massivitet i komposition och
uppfattning. Hans bilder av gamla
västgötagårdar vittnade om äkta inlevelse och en
egen personlig syn. Färgen kunde kanske
ibland te sig något rå och onyanserad, men
detta intryck neutraliserades av den
otvetydiga ambition, som lyste igenom i hans konst,
särskilt efter en tids fruktbärande
parisvistelse.
Vad Paris betytt för den unge Curt
Clemens, septemberutställare i Svensk-Franska
Konstgalleriet, skulle kanske kortast kunna
antydas med namnen Bonnard och Picasso.
Den rikt blommande färgen i vissa av
Bon-nards interiörer synes på något sätt ha ingått
en allians med den veka, lyriska sensibiliteten
hos den unge Picasso, i dennes s. k. »blå
period». Nu skulle det vara i hög grad
orättvist mot Clemens, om man inskränkte sig till
att söka påvisa denna franskorienterade
inriktning, i själva verket visade hans vackra
och verkligt tjusande utställning, att han
kunde gå sina egna vägar. I bilder från
Balti-cum har han skänkt oss rent måleriska
tolkningar av en värld, som han anammat med
ungdomlig iver och upptäckarglädje. Där
fanns färgglödande marknadsstånd och
blomstertorg, bönder i ryska tehus och annat
dylikt uttryckt med förbluffande pregnans
i det konstnärliga uttrycket. Men först och
sist kan Clemens tolka fint och vackert en
ung, blomlik, orientalisk varelse, Nadja,
ett nästan okroppsligt väsen, som har den
persiska miniatyrens mjukt ornamentala linje
i hållningen men som tillika ger ett sällsynt
förandligat intryck. Det är ganska vågat att i
vår destruktiva och aktivistiska tid vilja
komma med en ohöljd kärleksförklaring till
den stilla drömmen, till passiviteten och det
vegetativa livet. Beskyllningen för
sentimentalitet och bristande dådkraft ligger ju
så hotande nära. Men ha vi inte behov av
den sortens rofylldhet också?
Einar Jolins konst har i sin rena och
avklarade form just denna välsignade frihet
från oro och jäkt. Hans bildvärld är en balsam
för själen, den skänker vila och svalka.
Skåne blir ett slags Arkadien, Arildsläge en
fristad på jorden, då Jolin breder ut sina
sköna färgytor i summariskt förenklade
kompositioner. Det tycks bli en tradition, att
Jolin varje år viker ett par utställningsveckor
för sig på Galerie Moderne, vi acceptera
gärna detta förhållande, så länge Jolin målar
så som han gör.
»Arbetets ära» kallades den
konstutställning, som tidningen Folket i Bild arrangerade
i Esseltehallen. Anordnarna voro värda en
honnör för detta goda uppslag och även för
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
