Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
de inköp till ett belopp av sammanlagt
10 ooo kronor som tidningen gjorde på
utställningen i akt och mening att skaffa god
konst till några av folkrörelsernas
samlingslokaler. Även konstnärligt var utställningen
ganska givande, fast man förgäves
efterlyste den strängt monumentalt syftande
konstvilja, som faktiskt den stolta devisen
om »arbetets ära» manade’fram. Men det
var arbetsmiljön som ärades mera än arbetets
egna uttryck. Det slog en starkt, att
huvudparten av utställarna voro landskapstolkare
med fint sinne för glidande nyanser. Rytm,
struktur och rörelse i konsten återges ej
enbart koloristiskt, det fordras också energisk
form och sanningslidelse i återgivandet av
de olika arbetsmomenten. Här brast det
åtskilligt. Frågan är om icke rent av den
som färgkonstnär ganska onjutbare Karl
Reinhold Dahlqvist bäst motsvarade
programmets egentliga mening. Hans bruksbild
utstrålade ett visst patos, den präglades av
seghet och kraft. Även Hjalmar Grahns
enkla och rättframma bild av en trött
skurgumma fyllde måttet. Men H. Harryans
billiga tilltag att förvandla ett lag
rälsarbetare till en trupp elegant piruetterande
balettdansörer borde ha brännmärkts. Långt
smakfullare har förr denne konstnär sjungit den
kollektiva arbetsrytmens lov.
En av Skånes bästa landskapsmålare,
Albert Kruger, har i oktober gästat
Stockholm, i Gummesons konsthall. Hans känsla
för motiven är stark och äkta, hans
uttrycksfulla kolorit skänker ofta hans bilder en
lödig-het, som icke är vanlig. I sådana verk som
»Tö i granskogen», »Snö på brandplatsen»
eller »Byn i snö» går en manligt frasfri
uppfattning samman med varm känsla och
konstnärlig behärskning av uttrycksmedlen.
Några av de bästa konstverken i
Alexander Roos’ utställning i Konstnärshuset i
oktober voro landskap från Härjedalen och
Hälsingland. Roos har också rört sig på
annan mark — Hagalundsolssons domäner
med käckt utströdda och bjärtkolorerade
förstadskåkar äro inte främmande för honom,
icke heller västkustklipporna eller de
halländska vidderna — men frågan är om icke
det djupaste hos honom kommer bäst fram
i dessa litet strävt högtidliga, men ändå
djärvt koloristiska norrländska utsikter. Den
innerligt uppfattade, .med återhållen ömhet
skildrade »Järnvägen» håller också den linjen.
Spåret söker sig väg i svensk mark.
Vilken kontrast till Roos utgör icke Einar
Palme i Galerie Moderne. Denne kunde gott
i likhet med den gamle italiafararen Palm
på 1800-talet utstyra sina verk med en liten
signaturrebus i hörnet: en palm med vajande
blad. Palmes konstnärliga signatur är
emellertid icke klar och distinkt, den är snarare
älskvärt nonchalant och inte så litet »svajig»
i farlig mening. Med svepande, mjuka tag
härjar han runt jordklotet, ena gången till
fjällen, den andra till öknen i Marocko, än
är han på väg genom inloppet till New York,
än rundar han en ruskprick i Ålandshav.
Det stundom diskreta och förfinade
färganslaget blir ibland verkligt hafsigt och ytligt
åstadkommet, även om man icke direkt vill
underskriva en elak herres måttligt erkännande
anmärkning framför en av Palmes väggar:
»han får in en behaglig värme i den lapska
snön och nordisk kyla i den marockanska
öknen».
En konstnär med besinning och
måttfullhet som adelsmärke är Erik Byström, som
nyligen haft utställning i Konstnärshuset.
Den artistiskt kultiverade prägeln i hans
interiörer och stilleben fängslar starkt, och
själva enkelheten i uppläggningen förtätar
skönhetsintrycket. Hans färg kan ibland
vara djup men är alltid behärskad.
De adjektiv som här prövats vid
karakterisering av Byströms konst äro komplett
oanvändbara vid en analys av Ragnar
Sandberg, den unge koloristiske frifräsaren från
Västsverige, som utgjorde oktobersensationen
i Svensk-Franska Konstgalleriet efter den
stillsamme Clemens’ melodiska konsert.
Sandberg är en den blixtsnabba intuitionens
konstnär med en bubblande och sjudande
färgfantasi som främsta gåva från en nådig försyn.
Måsen, som med våldsam rapiditet susar ned
i vattnet för att hugga en blänkande fisk —
det är Sandbergs speciella fågel. Det finns
så mycket brännbart stoff, så mycken
grotesk humor — stundom gamängens glåpord
mot borgaren — i Sandbergs bilder från
båtbryggor, hamnkaféer, romantiska kajkanter
och solgnistrande badplatser. Hade Ivar
Arosenius levat nu, skulle de ha raljerat
tillsammans, de två. Tavlorna »Biologilektion»,
»Hästgunga i Jardin du Luxembourg»,
»Beväring», »Kungens födelsedag» ha den
svårdefinierbara demoniska humor, som var
Arosenius egen. I övrigt kan jämförelsen
naturligtvis icke dragas för långt. Sandberg
är omtolkande expressionist och färgfrossare
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
