Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ett nyordnat landsortsmuseum. Västergötlands Fornminnesförenings museum i Skara. Några aktuella museisynpunkter. Av Marita Lindgren-Fridell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett ny o r dn at landsorts museum
kyrklig konst, lysande och glimmande. Hon
stod alldeles stilla framför Jäla-skrinet, ett
relikskrin, som ser ut som en liten kyrka,
med figurer utmed bågarna på väggarna
och stolta drakar på takkammen. Framför
skrinet ligger några benfragment i sina
blyaskar. Det är reliker från västgötska
landskyrkor, Birgittas finger och benflisor
från både den heliga Helena och de
elvatusen jungfrurna, som följde Ursula till
Köln. Nu vände sig den gamla frun och
sa: »Tänk, om de ställt ut alla elvatusen
benen, det hade väl blivit för mycket.»
Yttrandet kan tyckas banalt. Men
det tangerar ett av de pedagogiska
hjälpmedlen, nämligen materialgallringen.
Skaramuseet äger inte mindre än 85 000
föremål, samlade till största delen av
museets förre intendent Sanfrid Welin.
Och av dessa är det en mycket liten procent
som utställes. Magasinen spela i detta
system en stor roll. De bör vara så
ordnade, att fackmannen kan bedriva sina
studier i dem. I Skara har man i den gamla
s. k. Kyrksalen, museets vindsvåning, byggt
ett trevåningsmagasin, vilket är ett
sannskyldigt kuriosakabinett. Återstoden av
gamla Kyrksalen inredes till konsthall för
tillfälliga utställningar. Denna sovring av
föremålen innebär ju även, att man oftare
kan växla dem och genom periodvisa
ombyten nere i museet alltid stimulera intresset
och samtidigt undervisa med friskt material.
Mest påfallande är sovringen i den
förhistoriska avdelningen. Fackmannen
skickas, som sagt, till magasinen för att studera
seriernas mängd och längd, men vanliga
dödliga får i den ljusa, tämligen smala
arkeologiska salen en nyttig lektion om
våra förfäders liv. Montrerna innehålla
några få, men väl valda och representativa
fornsaker, och de grå stenyxorna vila mot
gröna fonder, brons- och järnföremål mot
röda underlag i flera nyanser. Och de
trängas inte med varann. Man kan riktigt
känna hur det måste kännas att hålla en
Gustav II Adolfs kyrkbänk.
sådan där vackert svängd båtyxa i handen.
Bronsens ärgglimtande ytor får en
intensivare färg, och ornamentens raffinerat
enkla karaktär kommer till sin rätt utan
alltför mycken konkurrens mellan hopade
högar.
Och ändå ligga yxor och järnfragment
där döda. De äro ordnade efter en
konstnärlig synpunkt, men de tiga. Ty först
med den undervisning som väggarnas långa
figurfris ger, bli tingen levande, därför
att de sättas in i sitt sammanhang. Man kan
likna den långa dekorativa frisen,
skissaktigt och friskt målad av amanuensen
Lärs-Erik Bergström och konstnären
Olle Hellström, vid en förhistorisk film.
De första scenerna visa hur skafthålsyxan
får skafthål och hur skogens hjort får sitt
banesår av vassa stenpilar, slungade av
listiga jägare på lur bakom stenblocken.
På en annan växer lerkrukorna fram under
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
