Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ett nyordnat landsortsmuseum. Västergötlands Fornminnesförenings museum i Skara. Några aktuella museisynpunkter. Av Marita Lindgren-Fridell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett ny o r dn at landsorts museum
gå vägar, där det erbjuder sig nya och
omväxlande aspekter. Så ha de stora
salarna på sina håll delats av till smärre
rum. Och det finns många små fyndiga
arrangemang. En stor och ändamålslös
dörröppning, som öppnade sig mot trappan,
har igensatts med ett veckat draperi. Mot
dettas grågröna fond, med den gamla
dörrbågen som ram, hänger ett
monumentalt triumfkrucifix. Och denna lilla diskreta
detalj befinner sig i en färgstrålande
interiör, kyrkotextilrummets. Det första blicken
fastnar på är den stora körsbärsröda
montern med en ädelstensgnistrande guldkalk
på en rörlig fot som mittpunkt. Det är den
berömda kalken, som överste Erik Soop
till Stora Bjurum år 1632 skänkte till
Skara domkyrka. Den sjunker ner i ett
hemligt bankfack om nätterna och är högt
försäkrad. Runt om utbreder sig
färgstarka broderier, de mesta av
Vadstenanunnornas »konstoga gärning».
Skaramuseet äger ovanligt mycket av
Vadstenabroderier. Med sina kraftfulla blomrankor
förråda de sitt nära samband med
allmogekonstens expressiva lin j ef öring. Den
andra stora montern har en lysande gul
inredning, mot vilken en samling
mässhakar står i praktfull rad. Idel dyrgripar
från Skara domkyrka, bl. a. den mässhake
av franskt ursprung, som ansetts vara
Sveriges äldsta, en ära, som den dock
sannolikt får dela med en kåpa i Uppsala
domkyrka. Och varför den gula färgen
som fond? Där har man utgått från
komplementfärgernas förmåga att intensifiera
varandra: det gula står som komplement
till det violett-rosa i den franska
sidenmässhaken. Denna, som i annan
omgivning skulle tett sig grå och sliten, får här
ett sällsynt skimmer och liv.
Nästa lilla rum ligger i en mystisk
skymning. Det är bara ett medeltida altarskåp
(från Blidsberg) som genom en konstrikt
monterad ljusramp får en verkningsfull
»fasadbelysning». Denna betoning av ett
Pietä-grwpp (1400-talets slut).
visst parti visar sig här mycket
stämnings-suggererande, vilket är detta lilla kapells
syfte. Och med denna artificiella
belysning, vilken icke tidigare kommit i bruk för
medeltida skulptur i vårt land, har
musei-interiören sökt att skapa samma
ljusförutsättningar, för vilka den medeltida snidaren
avsåg sitt verk. Hans altarskåp voro ju
avsedda att få ett nedifrån kommande
ljusknippe från altarets ljuslågor, som
fladdrande och svagt gåvo liv åt
figurscenerna, de enskilda gestalternas
expressiva uttryck, dräkternas drapering och
kastade mystiska och för den konstnärliga
helheten viktiga skuggpartier bakom
figurer och arkitekturdelar. Och just då man
står och betraktar den expressiva
Pietå-bilden i ett annat altarskåp, börjar en
stilla musik sippra in, växer i styrka och
brusar ut i kör och orgeltoner —
Kölner-domens kör. Musiken liksom lindar sig
kring de grå skulpturerna, som stå runt
629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
