Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Johannes. Av Gösta Ekberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes
Men regnet dröjde, och i stället blev
värmen bara intensivare. Johannes fick
en förnimmelse av att det vattentunga
molntäcket där uppe på himlen långsamt
och kvävande pressade sig ned mot
jorden. Han kände sig matt och dåsig och på
något besynnerligt sätt mjuk i hela huvudet.
Han tog sig över pannan och märkte att
den var alldeles våt av svett. Det kom över
honom en stark längtan efter att få gå
och ta igen sig ett slag på soffan inne i
kammaren. Men han gjorde det inte.
Mattsson kunde ju komma när som helst.
Nu hörde han på avstånd några
fiskmåsar skrika, och han tyckte sig se hur de
med ängsliga vingslag och liksom sökande
skydd för en okänd fara seglade fram lågt
över fjärdens vatten på andra sidan
trädgården.
Ja, något annat än himlen och
trädgården kunde inte Johannes se från fönstret.
Men det gjorde honom inte så mycket.
Himlen var honom ny varje dag,
trädgården likaså, och för resten fick han inte
så ofta tid att uppmärksamma vare sig
det ena eller det andra av det som skedde
där utanför fönstret. Det var blott korta,
enstaka stunder som Mattsson lämnade
honom ensam inne i verkstaden.
Men regnet lät fortfarande vänta på sig.
Johannes hade öppnat fönstret för att få
del av den kommande svalkan, och hans
blick for sökande runt kring himlen för att
så ögonblicket efter irra omkring ute i
trädgården. En gammal knotig, i barken
svartnad apel stod där lite för sig själv
i en underlig, förtvinad ställning. Johannes
fick för sig, att trädet led och våndades i
sin längtan efter regn, och han kände ett
sällsamt medlidande välla upp inom sig.
Men så tyckte han sig plötsligt förnimma
en lätt rörelse som av ett osynligt levande
väsen i den gamla apelns torra lövverk.
Och nu såg han, hur de skrumpna bladen
fick en ny och varmare djupgrön färgton
samtidigt som de vände sina skålar uppåt
i stum och stillsam förbidan inför de första
regndropparna.
Och där kom de, tunga och klara, mjukt
och girigt uppfångade av jordens alla
levande väsen.
I detsamma trängde en minnesbild fram
på Johannes näthinnor.
En höstdag för många år sedan hade han
och Berit, Mattssons flicka, sprungit
omkring och lekt nere vid stranden på andra
sidan trädgården. Så hade de blivit
överraskade av en kall regnskur och rusat in
och sökt skydd i trädgården. Huttrande
och våta hade de suttit där på den svarta
jorden ihopkrupna vid en trädstam och
lyssnat till åskan som skrällde och knallade
medan regnet rasslade i det torra och
vissnade bladverket över deras huvuden.
Johannes hade själv aldrig varit rädd för
åskan, men nu hade han blivit både skrämd
och fascinerad av Berits rädsla. Tungt
flämtande och med vidgade, stelt stirrande
ögon hade hon tryckt sig intill honom,
Han hade känt blodets ilande pulsslag i
hennes kropp, och plötsligt hade en underlig,
på en gång kväljande och rusande känsla
sköljt igenom honom. Nästan ovetande om
sitt tilltag hade han med fumliga fingrar
börjat slita i Berits tunna och våta blus,
ett lätt raspande hade hörts, och så hade
hans händer trevat utefter hennes nakna
och kalla hud, gripit om något mjukt,
skälvande . . .
I detsamma hade hon satt sina små vassa
fingrar i hans ansikte, klöst honom, rusat
upp och skyndat bort genom trädgården.
Själv hade han ihopkurad suttit kvar
skakande av rädsla.
Den kvällen och natten hade han inte
vågat sig in till Mattssons. Men Berit hade
inte skvallrat, och senare hade aldrig något
liknande förekommit mellan dem.
Det slog Johannes, där han stod och
stirrade ut på regnet som nu föll tungt
och stritt, att det på sistone måste ha hänt
något med Berit. Hon kom sällan hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
