Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Johannes. Av Gösta Ekberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes
ansikte förmärktes ingenting direkt nytt,
slående; det gav bara som vanligt uttryck
åt en underlig blandning av slughet och
tafatthet. Men emellanåt utstötte han genom
näsan en kort, låg och som det verkade
mekanisk fnysning. Och den var för hans
omgivning ett blott alltför säkert tecken
på, att han för tillfället var vid sitt farliga
lynne.
Johannes slog sig ned vid bordet, så
att han genom den öppna dörren in till
rummet kunde se Berit som satt därinne
sysslolös ihopkrupen på en stol vid fönstret.
I rummets döende skymningsdager
avtecknade sig hennes ansikte silhuettlikt
mot rutans gråa ljusrektangel. Hon satt
framåtlutad, och i profilens barnsligt mjuka
linje förnam Johannes en hjälplöshet och
övergivenhet, som försatte honom i en
egendomlig sinnesstämning. Han hade
genast fattat, att det var Berit som på något
sätt orsakat den dovt hätska stämningen
ute i köket, och han kunde inte komma
ifrån en besynnerlig känsla av vällust över
att stå utanför som åskådare. Men
samtidigt gjorde det skärande ont i honom.
Han hade så ofta själv befunnit sig i
liknande situationer som nu Berit, att han
kände sig uppsugen av samma smärtans
och rädslans kraftfält, i vilket hon var
fångad.
Men nu bröt Mattsson tystnaden:
— Du vill alltså påstå, att du varken vet
vad han heter, var han är ifrån, eller var
han nu håller hus?
Johannes förstod, att yttrandet var ställt
till Berit, och han såg hur hennes huvud
sjönk djupare neråt och hur munnen
formade sig till ett svar. Men svaret uteblev,
och nu tog i stället fru Mattsson till orda:
— Du vet väl i alla fall, i vilken månad
du är och när barnet ska till att komma?
Hårt som ett klubbslag högg nu
Mattsson i:
— Det kommer aldrig att bli något barn!
Så mycket ni vet det. Sånt kan ordnas.
— Men det är farligt, kan gå olyckligt,
invände fru Mattsson. Är det inte bättre
att skicka bort henne tills allt är över.
Det är ju så vanligt.
— Och sen dras med betalningar månad
efter månad, år efter år? Nej, sånt kan
ordnas på annat sätt. Bättre och billigare.
Tystnaden som följde på Mattssons ord
var som ett namnlöst väsen, fyllt av
bitterhet och förtvivlan.
Johannes hade under samtalets gång
hukat sig ned över bordet. Vad han fått
veta hade kommit så snabbt, överraskande,
och till en början förmådde han över huvud
inte tänka en redig tanke. Allt var bara ett
virrvarr. Hans enda klara förnimmelse kom
från hjärtat, som bultade vilt. Men som ur
ett stort och djupt mörker flöt småningom
förståelsen för vad som skett upp inom
honom, och under en känsla av både triumf
och bitterhet förstod han, att hans stund
nu var inne. Men hans händer skälvde,
och han kände en stark yrsel i hela kroppen
när han vände upp ansiktet från bordet
och sade:
— Kunde inte jag . . . kunde inte jag få . . .
Mera blev inte sagt. Berit steg i detsamma
fram i dörröppningen, och åsynen av henne
kom Johannes att hejda sig i talet. Det
hjälplösa han förut sett i hennes ansikte
hade nu vikit för ett hårt, viljestarkt trots.
Under stigande upphetsning sade hon:
— Ni får mig aldrig till något sådant!
Aldrig! Jag gör det inte! Jag bryr mig inte
om vad far och mor säger! Jag gör det
inte!
Men intensiteten och kraften i orden
tycktes flyta ut och förlora sig i den
följande tystnaden. Mattsson bara teg, där
han satt och petade i sin strömming. Det
var som om någon utomstående som inte
hade med saken att göra sökt påverka
ett beslut som för honom redan var
orygg-ligt. Och med ens kände Johannes, att de
ord han tänkt säga aldrig skulle bli sagda,
att den roll han tänkt spela i detta var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
