Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Johannes. Av Gösta Ekberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Ekberg
omöjlig redan i hans egen tanke. Han
klargjorde inte för sig varför, han bara kände
och visste det. Och medan Berit ännu stod
där i dörren till rummet, nu hjälplöst
darrande inför det obegripliga att ingen
sagt emot henne, reste han sig från bordet
och gick.
Ute på trappan stod han några
ögonblick oviss om vart han skulle ta vägen.
Luften kändes kylig och ren nu efter
regnet, men det mörknade snabbt. Borta
vid horisonten hade några trasiga rester
av dagens molntäcke trasslat in sig i
varandra, eljest var himlen klar, djup, tonande
i svart. Här och där blinkade några
stjärnor med svagt, vitt ljus.
Johannes styrde stegen bort mot
verkstaden, men med handen på dörrvredet
åtrade han sig. Den febriga mattheten han
hela dagen känt i kroppen kunde inte
förmå honom att gå in och lägga sig. Han
gick i stället ned i trädgården, stod där
inne i dunklet bland aplarna, lyssnade efter
ljud i den fuktiga stillheten men hörde
ingenting annat än sitt eget hjärtas bultande
slag.
Så kom ångesten smygande sig över
honom, pressande hans medvetande fram
mot förståelsen av hans livs förtvinade,
meningslösa ensamhet. Han huttrade av
skräck inför vissheten om det bedrägliga
hopp som under alla hans år hos Mattssons
levat sitt dolda liv i djupet av hans själ.
Hans åtrå efter Berit brände i honom som
ett djurs blinda drift, men ur dess
otillfredsställda hopplöshet började ett
undertryckt hat växa fram mot henne. Han stod
där vacklande som en drucken i det
djupnande dunklet, högg tag i en gren att
stödja sig mot och ryste till inför den skur
av kyliga, friska regndroppar, som från
trädet föll ner över honom. Någon minut
stod han där stilla, flämtande av trötthet
medan bröstet arbetade under
andhämtningens ångestfyllda tyngd.
Småningom drog han sig allt längre ned
i trädgården, gick omkring där och orkade
knappt lyfta fötterna som sjönk ned i den
efter regnet luckra jorden. När han kom
fram till porten som vette utåt sjön
öppnade han den och steg ut på vägen som
bredde ut sig längs stranden.
Han började gå där som han så många
gånger förut gått där om kvällarna, kom
fram till en brygga där det låg några små
roddbåtar, av vilka han ibland brukat låna
en och fara ut på sjön med. Han stannade
där av gammal vana, och bara för att ta
sig något för gick han ut på bryggan,
gjorde loss båtens förtöjning och rodde
så ut.
Han tog det så makligt, några långa
årtag då och då. Men allteftersom båten
gled fram över det svarta, stilla vattnet
flöt för hans ögon strandbilden med träd
och hus ihop till en mörk, konturlös skugga.
Snart såg han ingenting annat omkring sig
än vattnet. Men när han ibland lyfte
årorna, fångade hans blick i den brustna
vattenytan ett plötsligt silverglimmande
sken som när en fisk i en blixtsnabb
vändning låter buken lysa till. Halvt mekaniskt,
halvt undrande vände han huvudet mot
stäven.
Några meter framom båten stod en blek,
gulvit månskiva och lyste i det blanka
vattnet. . .
Oförmögen att slita blicken loss från den
svagt dallrande runda ljusfläcken tumlade
Johannes över toften som han suttit på,
kom fram i fören och reste sig där upprätt
i båten. Och gripen av en skräck som
övergår allt förstånd kastade han sig
handlöst fram mot den dallrande runda
spegelbilden, som när hans kropp bräckte
vattenytan upplöstes i ett myller av
skimrande, lekande ljusreflexer . . .
Dagen efter fann man båten drivande
ute på fjärden. Men Johannes fann man
aldrig. Däremot gjorde Mattsson en
besynnerlig upptäckt, när han inne i den lilla
kammaren gick igenom den försvunnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
