Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leendet. En psykologisk studie. Av Jakob Billström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob B ill st r ö m
Leo nar do da Vinci: Mona Lisa.
Pradomuseet, Madrid.
ofrivillig tendens att utföra rörelser av
motsatt art, ehuru de äro betydelselösa». Han
slutar sin framställning av denna »andra
princip» med orden »och dylika rörelser kunna
i somliga fall vara ytterst expressiva».
Rolf Lagerborg skriver: »Leendet a vlöser
sugandet och är att börja med ett uttryck
för mättnadens välbehag. I grunden är
leendet en omställning av samma muskler, med
vilka vi upptaga föda.»
Som en tredje princip för utvecklingen av
de emotionella uttrycksrörelserna anför
Darwin vanan. Mot denna torde ingen
invändning kunna göras, för resten ej mot de
föregående heller, och särskilt den andra i
ordningen torde böra anses för genial.
Uttrycksrörelserna äro oomtvistat det mest
ursprungliga förmedlandet av själstillstånd
mänskliga individer emellan.
Just i egenskap av spontan uttrycksrörelse
är det som leendet i detta sammanhang
intresserar oss. All medveten strävan bör
sålunda vara utesluten. G. Dumas har
visserligen samma utgångspunkt, men tager i alla
fall med »leendet åt det komiska», ehuru
detta är »ännu mera invecklat». Som på annat
ställe visats (Billström: »Vad är humorns
uppgift?», 1931) framställer humorn genom
medvetet överdrivna (d. v. s. oriktiga)
proportioner de »riktiga» (d. v. s. mera adekvata).
Då kan sålunda det humoristiska leendet ej
lämpligen behandlas i detta sammanhang.
Varje spänningstillstånd från psyke söker
sig som vi alla veta uttryck i muskulaturen.
Leendet torde kunna betraktas som ett
kroppsligt uttryck för ett tillstånd av, man
kunde säga passivt livsbejakande med en
relativt låg, men odelat angenäm spänning.
Fylogenetiskt sett anser Darwin, att man
kan iakttaga leendet hos flera av däggdjuren,
särskilt hos hundarna, som »vid vänlig
sinnesstämning visa tänderna utan att dock bitas».
Hos vissa chimpanser anser han sig ha funnit
ett leende förbundet med ett visst ljud, alltså
det första skrattet i fylogenien. Katter och
hästar anses kunna le, men ej nötkreatur.
Raulin säger att hos de högsta aporna kan
man endast tala om en grimas men ej om
»en differentierad uttrycksrörelse».
De Sanctis anför att negrer och vildar le
och skratta ofta och mycket. Indianer göra
det ej; lika litet som fullvuxna araber. Detta
senare står så mycket svårbegripligare för en
resande, som frapperas av alla arabgossars
och ynglingars vackra och lätta leenden.
Förklaringen ligger i seden och »det passande»
(Lagerborg). Den vuxne får ej giva uttryck
åt sina känslor.
Gå vi till den mänskliga utvecklingen så
se vi, att barnet börjar med att le, sedan
kommer skrattet, vilket mer och mer tar
överhand och blir glädjereaktionen. Efter
puberteten sker en återgång till det första
barnsliga stadiet, till leendet som emotionellt
uttrycksmedel. Det är ej fint att skratta,
leendet blir en »moralisk plikt» (se avd. IV).
Då har leendet från att en gång hava varit
en primitiv (men social) reaktion efterträtts
av en annan högre utvecklad — skrattet,
men sedan har det förra åter tagits till heder
genom »sedens utveckling» (Lagerborg).
Därvid har det förfinats och nyanserats genom
känslolivets kultivering. Den vuxnes leende
bör betraktas som »ett konventionellt
uttryck, vilket en gång varit naturligt». Att
under vissa förhållanden uppfostran och
träning kan åstadkomma detta, har jag en gång
haft tillfälle iakttaga hos en ung vacker
japansk fru. Trots att man intalade sig själv,
att det blott var konventionellt, verkade det
helt äkta, oavsiktligt och hjärtligt.
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
