Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leendet. En psykologisk studie. Av Jakob Billström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Billström
ningen.» Detta stämmer dock ej med våra
hjärnfysiologiska erfarenheter. Dessa visa hän
på mellanhjärnan som centrum för
uttrycksrörelserna. P:s krav på att »en föreställning
om än aldrig så oklar» behöver vara med,
kan därför knappast accepteras. Den första
uttrycksrörelsen hos ett nyfött barn
erkän-nes av alla vara skriket, sålunda olustbetonat
(sorg, smärta enligt mera romantisk
terminologi) . Det finns alltså uttrycksrörelser redan
innan ännu stora hjärnans bark möjliggjort
ett föreställningsliv, då mellanhjärnan är
relativt bättre utvecklad.
Om man nu är enig om att den allra första
uttrycksrörelsen hos en människa är skriket,
så torde leendet däremot kunna göra anspråk
på att vara god tvåa.
Preyer talar om välbehaget efter diandet,
alltså ett till munregionen förlagt
välbehagsuttryck, som ej blott inträder efter en lokal
tillfredsställelse, ty mättnadskänslan är ej
utlöst från munnen utan från hela viscerala
apparaten, blodsockret och andra kemiska
faktorer. Beaktansvärt är då, att badet med
den sekundära allmänna värmekänslan tar
sig samma uttryck.
Ånnu ler ej ögat. Munleendet torde därför
tvivelsutan äga förstfödslorätten bland de
båda hithörande mimiska fenomenen.
Preyer observerade på sitt sovande barns
tionde levnadsdag en rörelse av munnen
alldeles lik den vid ett leende. Först vid den
2ö:te dagen vill han anse, att det förelåg »ett
leende som mimiskt uttryck».
Mina båda barn företedde mot slutet av
andra levnadsveckan (dagen ej antecknad,
men före 14 dar och sålunda ungefär
samtidigt med Preyers) i sömnen först tydliga
di-anderörelser med läpparna och ett par dar
senare även leende.
Att leendet är en av de ursprungligaste
och mest primitiva uttrycksrörelser, som
finnas, framgår ju av dess nu anförda tidiga
uppträdande hos barnet. Det iakttages
dessutom även i slutstadiet av paralysie générale
med dess eljes mycket bristfälliga mimik.
Det är vidare påfallande, att leendet stannar
kvar ännu i ålderns sista stadier samt i
dödsögonblicket och t. o. m. efter detta, som vi
ibland höra omtalas. Jag har en gång sett en
kvinna i sin levnads högsommar med ansiktet
omlindat av gasbindor så att blott vänstra
ögat, kinden och munnen voro fria och som
före dödsögonblicket, när medvetandet
längesedan var borta, och en lång stund efteråt,
log ett leende så ljuvligt, att jag aldrig trott
någonting så vackert kunde ses.
Denna leendets egenskap av att vara
någonting så intimt bundet till vårt allra innersta
och ursprungligaste känsloliv gör ju, att det
är så lätt för en och var att tillgodogöra sig
det. Det resulterar omedelbart i imitation
och identifikation, vilket vackert belyses i
kasuistiken.
Är mimiken bäraren av en väsentlig del
utav det ordlösa (»interbestialiska») språket,
så måste det ligga i densammas funktionsidé,
att en inverkan sker på objektet d. v. s.
åskå-daren-interlokutören. Mimiken blir sålunda
ett biologiskt-sociologiskt fenomen.
Ser man spädbarnets första leende ur
ända-målsbetonad (teleologisk) synpunkt, så tänker
man kanske i första hand på det s. k.
konstansproblemet. För leendets vidkommande
skulle man då kunna säga, att det är till för
att bevara mättnads- och värmekänslan samt
välbehaget. Vidare bör leendet redan på ett
ganska tidigt stadium ej kunna frånkännas
en viss fastän icke medveten strävan.
Iakttagaren måste nämligen däri finna en
individens möjlighet och sålunda även tendens
att göra »omgivningen» välvilligt stämd.
Redan dessförinnan har det haft en klar social
betydelse genom fördjupande av
sammanhanget med modern och miljön.
Även om man ser leendet uteslutande i
enlighet med det betraktelsesätt, som
utbyggts efter den James-Langeska teorien för
sinnesrörelsen (»den glade behöver röra sig»,
säger L.), kan man ej undgå att märka
leendets inverkan på observatören. Om vi
betrakta mimiken i allmänhet enligt denna
teori och blott ur subjektets synpunkt, så ha
vi två olika teleologiska synpunkter att ta
hänsyn till. Den ena är som redan framhållits
att muskelrörelsen i medvetandet ökar
emotionens kvantitet (= verkar som
resonansbotten) men även tydligare bestämmer dess
kvalitet. Den andra synpunkten är, att en
muskelrörelse ger utlösning åt en viss, mer
eller mindre stark spänning.
Det okomplicerade leendet, som
huvudsakligen är föremål för denna analys, har bl. a.
den egenskapen, att det kan inträda i
ensamheten under ett passivt tillstånd. En
möjlighet att se även detta det passiva tillståndets
uttrycksrörelse, »leendet i ensamheten», ur
samma teleologiska synpunkt som de
föregående, har man på det mnemiska området:
rörelseminnet underlättar återupplevandet av
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
