- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
648

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leendet. En psykologisk studie. Av Jakob Billström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jakob Billström

elektrisk ström sammandragning av
»leendets muskel» och väckte patienten, som då
befann sig i en ej motiverbar glad
sinnesstämning. Han gjorde ny hypnos och
åstadkom en sammandragning av »smärtmuskeln»
på samma vis, väckning och omotiverat
deprimerad sinnesstämning. Bilder och
utförliga protokoll samt efterundersökningar
bekräfta denna växelverkan. Somliga gå t.o.m.
så långt, att de anse, att man genom ett
medelst massage åstadkommet leende, bör kunna
åstadkomma den emotionella förändringen i
medvetandet.

Detta leendets egenskap av en reversibel
akt och av en ytterst primitiv reaktionsform
bör hållas i minnet, till dess att vi övergått
till leendets iakttagare eller rättare sagt
avsedda eller oavsiktliga objekt.

Mimiken, som uttryck för ett emotionellt
tillstånd, är ju synnerligen svår att
experimentellt direkt efterforska, emedan
affektläget ändras i och med experimentets
igångsättande.

Anatomiskt och fysiologiskt kan man
däremot studera förutsättningar och möjligheter
för de mimiska uttrycksrörelserna. Den
elektriska undersökningen av hithörande muskler
försvåras genom att samtidigt de sensibla
— centripetala — nerverna retas. Duchenne
hade emellertid den turen att påträffa en
patient, som var känslolös i ansiktet och
dessutom villig underkasta sig långa serier av
undersökningar. Genom en så småningom
alltmera förfinad metodik kom D. till att kunna
reta blott några få muskelfibrer i taget och
på det sättet studera ansiktets
uttrycksrörelser nästan in i minsta detaljer. Han fann
då sina ur anatomiska studier vunna
erfarenheter bekräftade.

En förfinad mimik förutsätter ett väl
nyanserat själsliv, lyhört för alla emotionalitetens
halv- och kvartstoner samt känsligt för varje
rytmens variation. Komplikationen är här
den tidigare genom kultur (träning) och seder
(värdeomdömen) utvecklade
självbehärskningen och undertryckandet av de mimiska
uttrycksrörelserna.

Genom medrörelser från andra muskler kan
leendet förstärkas, försvagas eller förändras.
Just förändringen av den ursprungliga
utomordentligt enkla och spontana
uttrycksrörelsen gör, att författaren sökt begränsa sig till
endast detta leende och ej berört de andra.

Det torde vara ofrånkomligt, att Duchenne
har rätt uti att för det enkla, okomplicerade

leendet behöves ej mer än en
sammandragning av zygomaticusmuskeln. Detta hindrar
ej att Dumas kan hava rätt i att »leendet
åstadkommes genom en samfäld aktion av
minst 15 muskler».

Att leendets muskel berör både munnen
och ögat kan även ses i ett annat fysiologiskt
sammanhang. Dels äro de flesta människor
begåvade med ett övervägande visuellt
tänkande och dels måste ögat betraktas som det
av våra yttre sinnesorgan, vilket först
meddelar oss en mera detaljerad kunskap om
världen och sålunda möjliggör en lustbetonad
utåtriktad åtrå.

G. Dumas har en egen originell teori om
leendet, nämligen att av alla muskler i
kroppen är det inga, som behöva så liten kraft
för sin funktion, som just de muskler vilka
medverka vid leendet. Duchenne visar,
bestyrkt med fotografier, att, om man medelst
en kraftig faradisk ström på ansiktsnerven
bakom örat, innan de olika grenarna avgått,
retar samtliga ansiktsmuskler till
sammandragning, så får man en grimas och ej ett
leende. Dumas har gjort om försöket och
funnit detsamma. Men om han däremot tog
den svagast verksamma strömmen,
framkallade han en sammandragning av blott vissa
muskler, vilka åvägabragte — enligt
fotografi — ett typiskt leende. Av mig gjorda
kontrollförsök bekräfta detta. Utbyggande
Darwins och Spencers samt James—Langes
teori om den »psykiska tensionen» säger
Dumas: »Anledningen till att just samma
an-siktsnerv leder somliga muskler till den
funktion vi finna vid leendet och andra till
funktion vid smärta, är att just de förra av
mekaniska grunder äro de enda muskler i
människokroppen, som kunna funktionera vid den
svaga retning från hjärnan, som följer med
välbefinnandets ökade spänning, under det
att olustkänslans alltför starkt ökade
spänning gör, att även de andra och starkare
musklerna träda i funktion.»

Det vore kanske lämpligt att ännu ett tag
gå in på leendets utvecklingshistoria.

Barnet diar med öppna ögon, varvid
blicken ser förbi, men efteråt som regel är några
ögonblick fästad vid modern d. v. s. bröstet
och dess omgivning; alltså ett seende på nära
håll. Ett dylikt framkallar konvergens av
blickriktningen samt minskning av
ögonspringan genom kontraktion av ringmuskeln
i ögonlocken, särskilt i det undre.
Ögon-trakten liksom hela ansiktet f. ö. utsättes

648

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0712.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free