Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leendet. En psykologisk studie. Av Jakob Billström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Billström
och behöver ingen vidare analys i detta
sammanhang. Fritz Lange anser, att ibland till
leendet kunna medverka även »de muskler
som åstadkomma kyssandet». Lagerborg har
gjort en spirituell jämförelse genom att säga:
»Sugandet uttrycker begäret; och likaså
kyssen framdeles; men att småle anger
mättnadens välbehag. När ett 2 månaders barn fått
sitt lystmäte, drar det undan läpparna —
och ler.» Han kunde tillagt: så gör ock den
älskande kvinnan. Det råder intet tvivel om,
att munnen är det första organ, genom vilket
individen förmår att själv förvärva lustkänsla,
att tillfredsställa en åtrå. Därför är
munleendet äldre i utvecklingskedjan, vilket
stämmer väl med Preyers tidigare anförda
observation.
Dessa båda omständigheter förtjäna
särskilt beaktande, emedan de visa, vilket
ut-vecklingshistoriskt tidigt fenomen leendet är.
Av detta leendets primitiva ursprunglighet
förklaras ju dess oemotståndliga, snabba och
intensiva verkan på åskådaren, varmed nästa
avdelning skall syssla.
III.
Leendets inverkan.
Frågan om leendets inverkan på den, som
iakttager detsamma, är enklare, men ej
mindre intressant, särskilt på grund av den såväl
individuellt som momentant varierande
mottagningsberedskapen .
En viss rörelse (en gest o. d.) av en individ
strävar genom en enkel likhetslag till att
återupprepas hos en iakttagare (se nedan). Detta
är ett alldagligt fenomen. En uttrycksrörelse,
i synnerhet ju ursprungligare och enklare
den är, reproduceras ofta. omedelbart. Den
ingår då i en likartad stämningsupplevelse,
särskilt när iakttagarens egen symp?.tiska
mottagningsberedskap föreligger (vilket
Du-chenne skrev beträffande medlidandet). Denna
personliga mottagningsberedskap betingar
huru verkan av de mera komplicerade
uttrycksrörelserna komma att te sig. Att
uttrycksrörelsen ej enbart konstituerar leendets
psykologi framgår av vår instinktiva motvilja
mot det oäkta leendet, d. v. s.
uttrycksrörelsen utan identiskt medvetenhetsinnehåll. När
det är fråga om en suggestion, tala de olika
psykologiska skolorna om, ätt därmed menas
»inympandet av ett själstillstånd på en annan
person med förbigående av dennes medvetan-
de och vilja», men strida om, huruvida detta
äger rum »med» eller »utan motstånd» och
lägga stor vikt just på den punkten.
Då det gäller leendet däremot, är
frågeställningen en helt annan. Här gäller det
överförandet från en person till en annan av ett
alldeles specifikt själstillstånd (se föregående!),
vars enda objektiva eller
kvalitativt-kvanti-tativa bestämning är uteslutande den av en
uttrycksrörelse. Oberoende av motstånd,
utövar det en alldeles specifik verkan på en
annan person och förändrar denna
momentant, såväl objektivt beträffande beteendet
som subjektivt beträffande både
upplevelseinnehåll och klangfärg.
Av alla konstformer är det ingen mer än
musiken, som direkt, utan att beröra de
intellektuella funktionerna, påverkar
känslolivet. Något liknande sker dock genom det
ordlösa språket (»interbestialiska»). Detta är
i alla fall ett sinnesfaktum likaväl som det
vanliga språket. Då däremot detta
sistnämnda påverkar vårt handlande (eller
beteende) först efter ett visst intellektuellt
arbete, inverkar det förra direkt förändrande
antingen av stämningsläget eller till
utlösandet av en handling, rörelse e. d. Det
medvetna upplevandet kommer påtagligt
sekundärt, utom i fall av teckenspråk, förtydligande
åtbörder etc. Det ordlösa språket verkar
alltså i första hand emotionellt, alltså i likhet
med musiken. Förutsättningen för verkan är
alltså en emotionell mottaglighet, men denna
är, som vi alla veta, ytterst variabel. Man
torde här väl kunna tala om rytm och tempo,
fastän det ej är musik, och även om
resonans. Denna emotionella resonans måste
tänkas uppkommen genom en identifikation
av iakttagaren (= objektet) med den
agerande (= det leende subjektet).
Därest man bortser ifrån individuella och
momentana variationer i den
identifieringsförmåga, som objektet besitter, så måste man
medgiva, att olika emotioner och olika
uttrycksrörelser redan i och för sig själva äga
en högst olikartad förmåga att påverka
objektet. Lättast bör denna påverkan ske, ju mera
motståndslöst den äger rum, och utan att
förmedlande sinnesfakta ernå för stor
kvantitet. Om ett sinnescentrum i stora hjärnans
bark blir mycket starkt retat kan denna
retning gripa över på angränsande områden och
verka hämmande på mera avlägsna i
överensstämmelse med den moderna
hjärnfysi-ologiens erfarenheter. Man behöver för att
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
