Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur årets lyrik. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur årets
lyrik
rarnas bröst en vinterdag synas skalden drypa
av blod.
Men medan diktaren fascinerad betraktar
detta kusliga skådespel, händer det någonting.
I det krigshärjade landskapet bryter det fram
en flod, som synes vilja länka alla de ohyggliga
detaljerna till harmoni. Det sker en
omplacering av mystiskt slag. Ett ledmotiv arbetar
sig mödosamt fram ur alla de disharmoniska
stämmorna. Det faller ljus någonstans ifrån.
Ett träd slår ut i blom, en sjö går upp. Ett
överjordiskt lugn sänker sig över den hemska
och blodbegjutna skådeplatsen. Hela naturen
synes i andakt invänta ett under. Människorna
känner det som blev de delaktiga i ett öde,
större än de själva. De födas till nytt liv.
Diktaren har arbetat sig ur anslagets
meningslösa virrvarr och på vägen mot något nytt
också dragit med sig läsaren, som, nyss
förtvivlad och rådvill, nu tycker sig blicka ut
mot en ny horisont och bli delaktig av ett
obeskrivligt löfte.
Alltför ofta har Edfelts dikt identifierats med
anslagets makabra värld. Alltför ofta har han
kallats pessimist. Alltför ofta har det påståtts,
att han endast ser de fula och råa sidorna av
livet. Allt detta är felaktigt, och för varje ny
diktsamling som Edfelt ger ut blir det allt
klarare att det är hängivenhet för
förvandlingen, för det nya livet, för seger över kaos,
som är den edfeltska diktens innersta väsen.
I »Vintern är lång» är detta stora tema
gång på gång varierat med otrolig artistisk
överlägsenhet. Inledningsdikten, som givit
samlingen sitt namn, är något av det
vackraste Edfelt skrivit:
Ja, vintern är så lång. Domherrar skockas
och stänka blod på fönsterpostens snö.
Isblommorna på själens ruta flockas.
Och ett är visst: att det är svårt att dö.
Om syret tryter nu — är stunden inne? —•
om lågan nu blir tynande och matt,
så fatta det, betänk det, sträva sinne:
på ljusan dag skall alltid följa natt.
Snöskorpan höljer slemmiga kanaler,
där katter dränkts och råttor snaskat kring
—- som tiden skyler mord och världskabaler,
gör dem till lappri, bosch och ingenting . . .
Sårfebern steg i våra trötta kroppar.
Anskrämligt nära kom ett spökskelett
vår hårda sjukbädd, och ur kar av koppar
steg unken ånga av karbol och svett.
Munkavlen på, när patienten skriker!
Vår doktor är i läkekonsten slängd.
Ordning är prydnad. — Ljuset stryps och viker.
Men någon ropar, hes och utestängd.
Vår andes stämma? Något drömt beläte?
En mörk rebell ur själens underjord?
En ständig kättare, som ej fick säte
och stämma vid ett bryskt förhandlingsbord?
Vad nytt? — Polisbetjäningen, bestövlad
och väpnad, patrullerar det kvarter,
där vintervälde råder, och där skövlad
plog ej skall rista någon fåra mer.
Vad mer? — Lord, general och hejduk dryfta
små dagsförslag om utväg ur moras,
där vilsegångna, blinda vindar snyfta
och korpar vänta på ett slutkalas.
Tårar bli is; och våra valna händer
naglas vid droppstensgrottors väggar fast.
— Men ändå lever det vid frusna stränder
dold kärlek, sökande och utan rast.
I vintrig ödemark, i allt eländigt,
i evigheters evighet och nu:
— den är ju bara du, den är beständigt
blott du, o människa, och endast du.
Den spända och sköna ton, som finns i
denna dikt ska inte upphöra att ljuda så
länge det svenska språket talas, och just
därför att den frigjort sig ur en sådan sårig och
tappert accepterad verklighet är dess
bärkraft i svåra tider särskilt stor. I sin nya
samling befäster Edfelt sitt anseende som lyriker,
men han visar också än tydligare än förr den
innersta syftningen i sin konst. Världen sådan
han upplevat den ter sig fruktansvärd, men
diktaren har känt som sin främsta uppgift
att acceptera den, förvandla den och
övervinna den.
Som konstnär har Edfelt denna gång ej
gjort några större landvinningar om man
bortser att han undvikit sådana krystade rim, som
man fann i hans tidigare samlingar. Han
arbetar alltjämt med ett fåtal versschemata
och man såg gärna, att han lade sig till med
större rytmisk variation, liksom att han sökte
sig till något enklare och åskådligare
konkretioner och symboler. Men vad han som
diktare och artist har att ge fördunklas inte
av några anmärkningar. Hans mänskliga
lidelsefullhet är ett omistligt värde och hans mod
att se tiden i vitögat är i släkt med den kärlek
som aldrig låter sig nedslås.
Einar Malm är som lyriker så olik Edfelt
som det gärna är möjligt. Edfelts
utgångspunkt är en sjuk och ond värld, som kan
förlösas bara genom ett under. Malm däremot
utgår från en värld där allt är harmoni och
skönhet. Man kan ibland få det intrycket att
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
