Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur årets lyrik. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
Helmer Grundström.
Einar Malm skulle vara världens lyckligaste
människa om det inte funnes skärgårdsvillor,
bussar, bensinstationer och — människor. Det
är en egendomlig naturkärlek denna, som
lider av en sådan exalterad fruktan för
människornas påfunder. Precis som inte naturen i
århundraden visat sig kunna klara sig ganska
bra trots alla natursvärmare. Precis som om
inte naturens värld kan upplevas genom ett
enda blommande träd i en mörk gränd. Det
måste i sanning vara förfärliga saker som
stockholmarna tillåter sig i sin skärgård, då
en diktare ids använda en så stor del av sina
krafter för att kämpa för sin naturs frid och
skönhet, vilka tycks honom stadda på flykt
så fort människan närmar sig.
Men man ska inte begära räkenskap av en
diktare som Malm. Hans styrka — i lyriken —
är inte logik, inte intellektuell skärpa, inte
någon klar och genomförd världsåskådning.
En strof som denna gör ingen människa glad,
om inte möjligen det sista ordet framkallar
ett svagt löje hos lyhördare läsare,
De stora sorgerna som huvudstupa
slunga oss ur vår vardagsslentrian
äro ej värst — de luttra och fördjupa,
de adla livets lappverk till roman.
Och en och annan av den nya samlingen
Pejlingars tidsaktuella dikter är åtskilligt
onjutbar. Men detta hindrar inte att Malm är
en gudabenådad lyriker och han har aldrig
varit bättre än i år. Förr i världen utmärktes
gärna hans konst av ett lättsinnigt slöseri
med inspirationen. Han skakade vers ur
ärmen med en lätthet och med en nonchalans
mot både form och innehåll, som kunde reta
gallfeber på dem som förstod, vilka stora
gåvor han hade. Nu är han helt artist och han
släpper inte ifrån sig några dåliga och oslipade
saker. Nu står han utan tvivel i främsta ledet
bland samtida lyriker och som naturdiktare är
han ouppnådd. Han tänker och känner i fyrar
och vågor, i träd och fåglar, i båtar och
båtredskap. Hans landskapsbilder är rörliga,
konkreta, friska. De är ofta genialt
konkretiserade stämningar av stor allmängiltighet, och
när Malm håller sig inom den ram han en gång
upplagt för sina dikter, får dessa de sällsynta
övertoner, som endast verkligt betydande
lyrik bjuder på. Liksom Karlfeldt har Malm
en avgjord förkärlek för hösten och det må
därför bli en höstdikt, »I novembersolen»,
som får representera honom i denna
anmälan.
Slår ångesten sin bleka ring
om allt dig sker och händer,
häfta din blick vid enkla ting
och lev en dag isänder.
På jorden har du dock din rot,
dess närhet kan du fatta.
Så sätt förtröstansfullt din fot
på lövens multna matta.
Hör ekarna — de brusa än,
fast nästan nakna.
Den som med mark och träd är vän
kan inte mycket sakna.
Låt solen översvämma
dig med sitt blida senhöstsken —
på jorden hör du hemma,
i jorden dina ben.
Leva är ju vårt öde
i vår som höst — vårt tidsmått ut.
Spelar blott blodets flöde,
är inte allting slut.
Helmer Grundström är norrlänning och
när han kallar sin i våras utgivna diktsamling
Detta är mitt land så menar han Norrland.
Hans dikts domäner omfattar inte sågverkens,
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
