Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur årets lyrik. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur årets lyrik
sulfitfabrikernas och de framåtsträvande
industristädernas Norrland. Han håller till i
gränstrakterna högst uppe i norr, i de ändlösa
viddernas land, bland lappar, finnar och vilda
gruvarbetare. Det är ljungen och fjällpiparen
och vargen som blommar, flyger och ylar i
hans vers. Grundström känner detta land utan
och innan och han har däruppe lärt sig den
kärvhet och den manliga rakpåsakton som är
en viktig beståndsdel i hans verssmide. Det
som fängslar läsaren i diktsamlingen är dock
trots allt inte natur- och folkskildringarna
från Lappland. De är ej fullt självständiga,
Fröding och Dan Andersson går igen och
schablonen lurar på de folkliga typer som
ställs fram för våra blickar.
Det är de senare mera personliga delarna av
diktsamlingen som ger den största
behållningen. Diktaren har en stor fallenhet för
visan, för den melodiska
romantiskt-realistiska folkvisan och det är i kärleksdikter och
centrallyriska stycken, som han visar vilken
utsökt och självständig poet han är. Det är
inte många i Sverige just nu som skulle kunna
skriva en kärleksvisa av denna friskhet och
omedelbarhet:
Jag vill vara där du är,
repa blomst och plocka bär,
dela värk och sveda
och din vardagsleda.
Jag vill vagga dig till ro
djupt i skogens gröna bo,
medan himlen flammar
över gråa stammar.
Jag vill sist i gravens mull
trött och lycklig stupa kull,
tacksam att du givit
tröst mot sår som rivit.
Formellt har Grundström i denna
diktsamling nått mycket långt och hans bildfria,
konkreta, enkla och direkta språk sätter
honom i stånd att skapa charmfulla och
bestående dikter såsom »Den Lames bön»:
Bär mig ut till gröna fält
och bort till bländvit sand.
Res mig ett enkelt, stormfritt tält,
och tryck till avsked min hand.
Lämna mig sedan. Låt mig där
bli förtrogen med allt
som andas, lever, krälar och är
Gud i ett kryps gestalt:
björklundens fjäril, gräsvikens fisk,
groda och basilisk,
myran som stretar, vessla och slok,
hök och ormande snok.
Sök mig inte. Lämna mig kvar.
Jag blir i gott förvar.
Helge Åkerhielm har i höst sänt ut sin
andra diktsamling och den betecknar ett
avgjort framsteg i jämförelse med
debutsamlingen »Kvällspromenad». Åkerhielms
egentliga styrka som poet ligger i den suggestiva,
romantiska genren. Han har en markant
förmåga att framtrolla och kvarhålla en
stämning, som med kraft tränger sig inpå läsaren.
Det är magikerns trollstav snarare än Apollons
lyra som muserna skänkt honom. Den bästa
avdelningen i den nya samlingen, Vid detta hav,
rymmer några tidsaktuella dikter som man
inte glömmer. Greppet är fast kring stoffet
och den magiska melodien glider inte för ett
ögonblick undan. Särskilt anmärkningsvärd
är »Till en döende S.-A-Man».
Gemensamhetens irrbloss blända,
dämpat sorlar dödens älv.
Detta sista, detta enda
får du lov att göra själv.
Lusten, nöden var gemensam,
allmän mark var själens ort,
men nu skall du svara ensam
vid en mörk och högvälvd port.
Du var en ibland miljoner,
här i jordens låga grus.
Ensam skall du höra toner
av ett tidlöst orgelbrus.
Dagens skymningsröda bårder
bleknar långsamt ner mot kväll.
Ja, här gäller inga order,
här ges inte mer appell.
Fallna, bleka, tysta, tomma
ligger här din glöd och tro.
Här där ljusa stjärnor blomma
kan blott Evig Frihet bo.
Ja, du gick där facklor glimma
i en snabb, förgänglig dag.
Broder, minns: i stjärnans timma
var du armare än jag.
Man har förvisso rätt att vänta sig mycket av
Åkerhielm i framtiden. Hans register är inte
litet och han visar en frenesi och en lidelse i
sin vers som inte är vanlig. När hans dikter
ännu så länge inte genomgående är
förstklassiga, d. v. s. inte har den självklarhet och
den trygga vila i sig själva, som man måste
begära av god lyrik, så beror detta, enligt
min mening, dels på författarens förkärlek för
litet romantiskt-ungdomliga ord och uttrycks-
42—Ord och Bild, 48:e drg.
657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
