Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bo Bergmans »Gamla gudar». Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bo Bergmans »Gamla gudar»
Av Sten Linder
»VÄRST SYND lär det vara om dem som
äro födda i Aten och dömda att dö i Sparta»,
heter det i en högst dagsaktuell prosadialog
mellan en atenare och en spartan i Bo Bergmans
nya diktsamling. Det är ett öde, som
synes allvarligt hota diktarens egen
generation. När Bo Bergman framträdde med sin
första diktbok, tio år före 1914, sutto ännu den
europeiska kulturens atenare i orubbat bo.
Men man kan ändå inte beskylla honom för att
den gången ha sett otillbörligt ljust på
tillvaron. Marionetterna, den adekvata symbolen
för hans dåvarande fatalistiska och
pessimistiska blick på mänsklighetens trista och
nedslående drama, har för många blivit den
slutgiltiga klischén också för hela hans följande
diktning. Och man skulle ju kunna säga, att
utvecklingen dag för dag endast bemödat sig
om att ge diktaren rätt genom sagda dramas
allt hastigare fortskridande mekanisering,
tills det nu snart synes närma sig det
fulländade marionettsprattlandet. Men ändå svära
titlarna på Bo Bergmans alla senare diktsamlingar
— och för denne diktare är en boktitel
inte ett tomt ord — avgjort mot debutbokens.
En människa — det var redan antitesen till
Marionetterna. Och de följande. Elden, Livets
ögon och Trots allt, gömma alla en antydan om
att en prometeisk gnista hållit sig levande i
diktarens bröst, vilken i stället för att blåsas
ut har glött allt hetare i tidens växande
ovädersvind.
Titeln Gamla gudar på hans nya dikter säger
oss, att han alltjämt, den spartanska tiden till
trots, förblivit den atenska andan trogen,
individualismens, humanitetens, kulturens
anda. Ville man söka att närmare bestämma,
vilka hans gamla gudar skulle kunna vara,
skulle man bland dem säkert finna
80-talsprofeten Ibsen, vars obevekliga krav på
sanning och på individens plikt att »være sig selv»
te sig så oändligt avlägsna i en tid, som under
benämningen myter på fullt allvar dyrkar vad
doktor Relling med smärtsam ironi kallade
livslögner. Drömde någonsin Brands
diktare om att en gång bli så helt tagen på
orden:
I alle ordnens forhold røbes
en lov, skønt den forskelligt døbes.
I kunsten kaldes den for skole,
og i vor krigerstand, så vidt
ieg mindes kan, at holde tritt.
Ja, det er ordet, kære ven!
Did er det, staten stævner hen.
Den finder, springinarche går for vidt;
på stedet marche er den for lidt; —
for hvermand lige lange skridt,
for hvermand samme takt i foden, —
se, det er målet for methoden!
Ett folk. En tro. En takt. En uniform.
En väg för kloka. Samma väg för dåren.
En enda prygelkäpp. En enda norm.
Ett enda sätt att klippa alla fåren.
I hopen sover trälen,
i blocket statyn,
och aldrig har nummersjälen
fått andens syn.
Enhetspriser och enhetsfärger
är dagens devis.
Förtvivlat värjer
en jagsjäl sin färg och sitt pris.
– – –
Blott om en själ får vara
sig själv kan den ge
sig själv, när rätt är i fara
och onda uppbåd ske.
Själen kastas kring
på ett järngrått hav.
Ovan: ingenting.
Under: blott en grav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
