Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Herberg Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Grevenius
finner repliken som ger ögonblicklig kontakt
och stillar stormen i klassrummen. Så måste
hon se ut. Det är kanske mer ett skickligt
framtaget ansikte än en spelprestation.
Hela episoden är endast antydd hos Hilton,
ja, även antydd är mycket sagt. Ändå känns
hela denna sommarnovellett med alpklättring,
landsvägsluff, Donaufärd och virvlande
Straussvalser i hästdroskornas Wien som
någonting i boken direkt underförstått. Det
kan vara värt att speciellt nämna, därför att
det är så sällsynt med filmatiseringar, som
dikta vidare i originalens anda. Det går
tydligen att också på den vägen skapa filmatiskt
fullt fristående och självständiga verk.
Överhuvud är stilkänslan i denna
engelsk-ameri-kanska film sällsynt stark. Inte ett ögonblick
har man frestats att låta det victorianska och
edwardska halvseklet passera i några direkt
åskådliga kavalkadscener. Decenniernas
växling antydes diskret i replikerna och
rekvisitan, i defiléerna av nya och åter nya
årsklasser pojkar, som entonigt ropa upp sina
namn och ta åt hatten. Här är en sluten värld,
som dagens vindkast inte rår på. Den kan
tyckas stå still. Och dock rör den sig. Med
den lugna betänksamheten hos det som vet
sig vara centrum och tyngd på den stora
vridskivan.
Människans lägre jag, regi: Renoir, är en
tekniskt glänsande fransk film men kanske
inte så inspirerad av Zolas roman som den
utger sig för. Med artistiskt raffinemang
arbetar den i bild och ljud fram det dova och
heta kärleksdramats suggestiva
stämningsbotten av ilande lok, blänkande räls, gungande
tågsätt, halvdunkla banhallar, trista
perrongsjok, sotiga stationskvarter, nattligt ödsliga
bangårdar, med vattenblänk från sparsamma
ljus i gropiga kolstybbsstigar mellan
virr-varret av spår och oljehalkiga sliprar, dunket
och rasslet mot skenskarvar och
växelknutar, sorlet och suset från halvsovande lok,
här och var i tystnaden en fräsande
varm-luftsbroms och en klirrande koppling.
Lokförarns och den vackra och rovdjurssluga
stinsfruns nattliga kärleksmöte i ett
övergivet växelhus mellan godsfinkornas tysta
rader får en stark och hemlighetsfull skönhet,
intensifierad i Jean Gabins och Simone Simons
lidelsefulla ansikten och sömngångarlika
rörelser.
Men för det elementära och fruktansvärda
i detta dunkla samspel av drifter, som gör
tre människor till kastbollar för någonting,
som är både utanför dem och i dem, finner
filmen inga andra uttryck än ett allmänt
sömngångeri. Det ger den ett nyktert och
undvikande drag. Jo, där finns i lokförarns
möte med kusinen, den brutala scen vid
banvallen där hans sjuka begär först avslöjas,
några blixtsnabba antydningar om hur farten
och dånet från räls och lok i hans dagliga
gärning svalkar och spänner av den
ohyggliga lusten att döda och slå till, när han ser
vitt hull och känner het hud under händerna.
Men det är tydligt och har sitt principiella
intresse, att bilden och den korthuggna
dialogen här inte förslår. Detta bortsett från
eventuella censurhämningar. Det hela
stannar vid en ovanligt dristig story, som
småningom dock känns både långdragen och
pinsam.
Kärlekens kavalkad, regi: Raymond Bernard,
med dialog av den både kvicke och
allvarsamme Anouilh, musik av Milhaud och
Honegger samt med Simone och Michel
Simon, Janine Darcey och Corinne Luchaire
som toppar i en omsorgsfullt vald ensemble,
motsvarar väl inte precis vad man kan vänta
av så mycken samlad talang. Men det är en
kultiverad och välinbäddat ironisk historia
kring ett gammalt slott med den lynniga
egenskapen, att där vart hundrade år
utspelas en kärlekstragedi, alltsedan det så
begav sig någon gång på 1630-talet mellan
grevedottern och en kringvandrande aktör.
Denna inledningsepisod i fladdrande
musketörstil följs av en liten krinolintragedi i
utsökt tidston och denna i sin tur av en
älskvärt sältad komedigruppering kring en nyrik
uppköpare av slott, hans gracila dotter och
en fattig men stolt ung man med far,
representerande den räntefattiga ortsnoblessen.
(Sannolikt har man alltså i den svenska
versionen utelämnat någon rokokoepisod.)
Genom att aktörerna i flera fall kommer igen
i de olika episoderna får kärlekskavalkaden
sin charmfulla karaktär av ironisk kostym lek
och framförallt spelar det av både vemod
och filosofisk bonhomie kring Michel Simons
papegojfysionomi som dämpat nyrik, som
abbé och som det ambulerande teaterbandets
chef.
Han finns med bland ett par dussin andra
utomordentliga artister även i Bakom
fasaden, regi: Yves Mirande, en inte särskilt
betydande men lättflytande och inte minst
670
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
