Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Herberg Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film krönika
genom spelprestationerna utomordentligt
underhållande historia, som i en serie än kvicka,
än groteska och än sentimentala sketcher
följer mordkommissionen på en razzia i ett
i sin blandning av elegans och halvdanhet
mycket typiskt förfunkishus, där värdinnan
anträffats mördad och rånad i hissen.
Kommissionen, anförd av två rivaliserade
polismän, en i strongare och en i älskvärdare stil
(de bägge herrarna ha ett par överdådigt
spelsäkra representanter i Jules Berry och
Lucien Baroux), går från dörr till dörr. Det
är promenader älskvärt förbi eller brutalt
tvärsigenom existenser, som alla ha något
att dölja, och det som ger filmen dess speciellt
franska ton är det vänliga täckelse, som låt
vara med en road glimt i ögat, åter bredes
över den skröplighet som nyss avslöjats.
Frihetshjälten Juarez visar upp de ännu
som spillror imponerande resterna av Werfels
storlinjiga och djuptänkta krönikespel om
den lille hårde och kloke halvindianen Juarez
och den veke och fint kultiverade Maximilian
av Habsburg, Napoleon III:s olyckliga bulvan
vid avvecklingen av tredje kejsardömets
mexikanska äventyr. Pjäsen får sin tunga
verkan av att Juarez aldrig syns men hela
tiden känns, kall, klok, avvaktande. Men den
har filmats för att ge den utomordentlige
porträttgestaltaren Paul Muni tillfälle att
lägga mask som — Juarez. Och för att ge
honom något att säga och samtidigt få en
demokratisk publik att i dessa tider glömma,
att det är en diktator den sitter och
sympatiserar med, har man i hans mun lagt en serie
längre anföranden närmast i modern
amerikansk presidentkampanj stil. Men Muni
håller i alla fall på något sätt stilen tvärs genom
denna stillösa svada. Bilden av halvindianens
lilla satta och klippfasta gestalt i den stela
bonjouren med skorstenscylindern ovanför
det breda mörkhyade ansiktet med de orörliga
dragen och den goda men skarpa och oryggligt
beslutsamma blicken, bränner sig fast. På
sitt sätt lika styvt genomförd är Brian
Abernes Maximilian, den konciliante och alltför
konturlöst välvillige, som med sin
obenägenhet att vara hård i rätt tid av någonting som
liknar en orubblig ödesmekanism tvingas
allt längre ut i blodsdåd och terror. Slutbilden
visar Juarez lyftande sin cylinder vid hans
kista, en tyst hyllning för en ädel
motståndare, och om man så vill ett möte, det enda
möjliga, mellan två maktprinciper. William
Dieterles iscensättning med dess som vanligt
starka märke av reinhardtsk teater excellerar
i dylika sceniskt accentuerade
tablåöppningar och tablåslut. Musik av Korngold.
Stanley och Livingstone trasslar sig både
länge och väl fram på det fantasieggande i
själva den bekanta historien, rytmen är hackig
och bilden black, men i det slutliga mötet
mellan den garvade journalisten (Spencer
Tracy) och den i sin fysiska bräcklighet
lugnt och trosvisst stålfjäderspänstige
missionären (Cedric Hardwicke) avviker filmen
plötsligt från all schablon. Journalistens
ansikte speglar under hand en inre förvandling,
inte genom argument utan genom det kristna
exemplets makt. Missionärens lite undrande
fråga efter hälsningsorden: all denna
självtagna risk, denna hänsynslösa insats av
energi enbart för att skaffa ett nervretande
reportage, slår rot inom honom och börjar gro
inför den stilla utstrålningen från den
pionjärgärning han ser en ensam man ha påbörjat i
outforskat land, utan annat stöd än den
vänskap han själv förvärvat hos de svarta. Dessa
fina spelscener, som intimt och utan speciella
poängteringar tolka varför Stanley blev
Livingstones efterföljare, ge något inte bara
inom denna genre ovanligt och nytt.
Golden Boy berättar i rivande tempon och
hårdhänta kast mellan hetsigt
neonljusom-flammade Newyorkmiljöer och små fula men
lugnare hemhyggen i bakgatornas
sydeuropeiska invandrarlabyrint (regi: Mamoulian)
den efter en bekant pjäs av Clifford Odets
apterade historien om en violinist som för
att komma någon vart blir boxare, men som
med hårdnande nävar förlorar greppet om
strängar och stråke. I så kallhamrat realistisk
form känns den oundvikligen en smula
skruvad, men lägger man örat noga intill orden,
låter en även filmen avlyssna en ung, begåvad
och av Broadway plötsligt uppmärksammad
klubbdramatikers bekännelse om frestelsen
att fäsörvägen boxa sig fram till ekonomisk
frihet i hopp om att de finare strängarna då
skall få sin fulla chans att sjunga. William
Holden lyckas med en viss mörk
sammanbitenhet troliggöra något av fallenheten för
både violin och boxning (för boxning dock
mest) hos själva huvudfiguren i denna ganska
sinnrika moderna fabel, och Adolphe Menjou
överraskar med att liksom störta fram genom
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
