Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustav III och Finland. Av Kjell Kumlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Kumlien
på dessa frågor, den »svenska» betonar
starkare sambandet och samhörigheten
mellan de båda riksdelarna. Hela denna
»finska» riktning inom den nordiska
historieskrivningen, som i sina egna led har att
uppvisa många schatteringar och olikheter,
har samband med flera företeelser, ej minst
sociala, inom Finlands utveckling under
1800-talet. Romantikens inbrott medförde
en ökad förståelse för egenvärdet även i
den finskspråkiga kulturen, som ju fått en
varm förkunnare redan på Gustav III:s
tid i Åboprofessorn Henrik Gabriel Porthan.
Dennes efterföljare i senare tid ha
emellertid i motsats till lärofadern ofta nog
framhävt den späda finskspråkiga kulturens
originalitet på bekostnad av de
månghundraåriga svenska kulturimpulserna. Det
ligger i sakens natur, att hela den historiska
forskning, varom det här är tal, arbetat
med mer eller mindre oförtäckta
anknytningar till nuets spörsmål, framför allt den
ömtåliga språkstridsfrågan.
Brytningen mellan svenska och finska
synpunkter på Sverige-Finlands
gemensamma historia har blivit särskilt skarp,
då det gällt 1700-talet och framför allt den
gustavianska epoken, både därför att detta
var den sista perioden av statlig samlevnad,
och därför att viktiga händelser, som
förebådade skilsmässan, då inträffade.
Diskussionen har koncentrerat sig till några
frågor av närmast politisk innebörd. Den
följande framställningen avser att ge en
orientering i debatten och belyser därjämte
ämnet från den synpunkt, som innefattas
i den valda rubriken.
Hur man än ser saken, har man måst
erkänna, att 1700-talet framför allt för
Finlands del kom att medföra ytterst hårda
prövningar. Under Karl XII:s krig och
hattarnas, stora och lilla ofreden — för att
använda det språkbruk, som är gängse i
Finland —, hölls landet långa tider besatt
av de ryska ockupationstrupperna. Dessa
påfrestningar gjorde frågan om Finlands
ställning inom det svenska statssystemet
och dess framtida öde över huvud taget
aktuellare än förr. Skulle det lyckas
svenskarna att i längden bevara det de hade
kvar av Finland efter den mäktige ryske
grannens angrepp? Problemet blev så
mycket mer brännande, som frederna 1721
och 1743 hade kvarlämnat en ökad känsla
av otrygghet hos Finlands folk. Den senare
freden var också ur finsk synpunkt
onaturlig. Den nya gränslinjen skar itu förut
enhetliga jordkomplex och släktsammanhang.
Finlands belägenhet var ytterligt
ogynnsam, och känslan härav bör ha varit
särskilt stark hos östra Finlands inbördes
befryndade adelssläkter och godsägarfamiljer.
Hattkriget 1741—43 blev den svenska
statsledningen så mycket farligare, som det
föranledde vissa frestande utfästelser och
förespeglingar åt Finland från rysk sida.
Jag syftar på kejsarinnan Elisabeths
manifest till Finlands folk av den 18 mars 1742,
vari hon lockade finnarna med löfte om
politisk självständighet. Vi ha inga bevis
på att denna proklamation, som åt
Finland uttryckligen tilldelade den föga
avundsvärda rollen av buffertstat eller barriär
mellan Sverige och Ryssland, vann tilltro
eller uppskattades i Finland;
händelseutvecklingen blev ju f. ö. sådan, att
kejsarinnan Elisabeth trodde sig kunna komma
att i viss mån behärska hela Sverige genom
den nye tronföljaren Adolf Fredrik. Det
gick som bekant icke så, det nya
kungaparet höll sig rätt karskt gentemot
Ryssland, men Finlands öde blev under resten
av frihetstiden ändå i viktiga ting beroende
av partistridernas växlingar. Visserligen
framställdes förslag till reformer för landet
— bl. a. i ett utskottsbetänkande på 1747
års riksdag av en rikssvensk man,
mössledaren prosten Serenius —, men i flera fall
blevo de för Finland betydelsefulla frågorna
ej lösta; det gällde nu främst försvaret, där
mössornas ryssvänliga, »pacifistiska»
försvarspolitik ej kan ha undgått att illa be-
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
