Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Ur Vagrams dagbok. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Vagrams dagbok
uppge sina känslopositioner. Men Peters
låter sig inte tvingas därtill. Han uppger
inte sin allmänna känsloinställning, men väl
fruktar jag att han skall uppge sin känsla
för mig i realiteten. I sådana ögonblick
förefaller det mig som om min världsbild
störtade samman. Ty jag kan inte, som
levande människa, undvara hans känsla,
ehuru jag ofta är tvungen att eliminera
den i min fantasi.
* *
#
Jag har hamnat i en konflikt mellan min
känsla och min fantasis mer objektiva
lidelse. Men denna konflikt är inte en
värdekonflikt utan endast en praktisk. Objektivt
är jag tvungen att erkänna den stora
tomhet som omsluter vårt liv. Denna tomhet
är dock långt ifrån detsamma som ett
absolut intet, tvärtom, den är fylld av
positiva krafter, den är av ett oerhört
intresse, den utövar en magnetism som sist
och slutligen justerar alla våra närmare
liggande intressen, så att de förr eller
senare stå i linje med den.
Skall vi inte kunna betrakta livet från
ett annat aspekt än människans speciella
behovs? Är det inte enda vägen för tanken
och känslan att nå full mognad?
*
Hur kan man hamna i en sådan negation
av allt? Som om allt var ovidkommande.
Dag för dag har man inte gjort annat än
klivit, klivit steg för steg, för att hamna i
något så luftförtunnat att själva
andedräkten blott svindlar ut ur munnen och
huvudet tyckes sväva bort.
De problem du en gång löste på ett yttre
sätt — eller rättare, som tillfälligheterna
löste för dig — de infinna sig ånyo lika
olösta som förr, men mera påträngande.
Nu förstår du, nu erinrar du dig att det
varit en nåd du levat på och icke en vin-
ning. Och när nådåren gått till ända — vad
sedan?
*
Det finns en ödemark i vår egen själ som
hör nära samman med den kosmiska
ödemarken. Den är vidare, mer skrämmande
och mer sublim än den medvetet socialt
och positivt inriktade delen av vår själ.
Man måste i viss mån egocentriskt isolera
sig för att som upptäcktsresande nå dessa
vida områden som innesluter det mänskliga
ödet.
Det finns en välgörande, uppfostrande
kyla i förhållandet mellan människorna, ett
avstånd som är av positiv betydelse. Den
ger oss en påminnelse om vårt ursprung,
den korrigerar våra fordringar på oss
själva och på andra, den inställer
tankarnas perspektiv riktigt, den höjer oss till
vår uppgift och bryter udden av varje
förmätet anspråk.
Den skänker sist och slutligen vårt hjärta
en ny styrka, en säker tyngdpunkt och
förankring i det egna ödet.
Vår känsla har ingen makt att rycka oss
med sig, ifall den icke röjer sitt ursprung i
upplevelsen av detta faktum: i kylan som
vi möter på alla håll vart vi än vänder oss,
kylan som vi bär inom oss som tecken och
bevis på förbundet med hela den mäktiga
region av likgiltighet som omvärver
människan.
I.iksom det finns en egoistisk kärlek och
en altruistisk, finns det en väsentligen
egoistisk kyla och en — altruistisk. En kyla
och hårdhet med rent själviska
bevekelsegrunder och en där dessa bevekelsegrunder
i stort sett är eliminerade. En kyla som beror
på att jag i främsta rummet vill tillgodose
mig själv, och en annan där jag i lika mån
aktar mig själv som varje annan —
åtminstone tillnärmelsevis, i lika grad med
den altruistiska kärleken.
Det är kanske blott denna altruistiska
kyla som överhuvud förmår lyfta våra
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0033.html
