Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Estländsk scenkonst. Av Friedrich Ege. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friedrich Ege
staten. Det finns inga teaterförpaktare och
inga teaterchefer-entreprenörer. Alla
estländ-ska teatrar ha skapats av föreningar, och
sålunda ledas de utan några som helst
privatintressen. Medan tidigare teaterledningen
utövades genom respektive föreningsstyrelse
är nu alla de estniska scenernas förvaltning
autonom. Staten företrädes i styrelsen genom
en representant. Alla teatrar sortera under
undervisningsministeriet.
Den estländska teaterns konstnärliga nivå
har en stark stabilitet, som får ett kraftigt
stöd därigenom att staten i de flesta fall
griper räddande in vid ett eventuellt deficit.
Därigenom slippa teatrarna att bli hänvisade
till att sänka spelplanens konstnärliga nivå
till förmån för kassapjäser. Sålunda
framträder den estländska teatern som en
folkteater i ordets bästa och riktigaste mening:
skapad av folket och verksam för folket med
konstnärligt ansvar.
Då den estländska teatern genom landets
självständighet 1918 fick fria
gestaltningsmöjligheter ägde den som grundval för den
nya utvecklingen en rad starka konstnärliga
krafter, som redan under det ryska väldet
vårdat den inhemska nationella scenkonsten.
Den estländska yrkesteatern utgick direkt
från amatörteatern, vilken före 1906, då det
ännu ej fanns någon yrkesteater, ensam var
bärare av den inhemska scenkonsten. Denna
amatörteater hade som bestämmande faktor
och föregångare till yrkesteatern sin
födelsedag den 24 juni 1870 i Tartu med det
märkliga framförandet av Theodor Körners »Der
Vetter von Bremen», som omarbetats och
anpassats till estniska förhållanden samt
försetts med estniska sånger av Lydia Koidula,
Estlands främsta skaldinna. Denna
föreställning var samtidigt utgångspunkten för
den estländska dramatiken. Sålunda
framväxte ur amatörteaterns mark både den
estländska scenkonsten och den estländska
sceniska diktningen. De båda amatörscenerna
inom föreningarna »Vanemuine» i Tartu
och »Estonia» i Tallinn övergå 1906 till att
bli offentliga yrkesteatrar. De båda scenerna
börja en häftig konkurrens om den
förhärskande ställningen, som slutar med att då
Tallinn år 1918 blir landets huvudstad den
också blir teaterlivets medelpunkt.
Såväl den förste ledaren för yrkesteatern i
Tartu, Karl Menning (senare minister i
Berlin), som också den förste ledaren i Tallinn,
Paul Pinna, vilken ännu i dag såsom skåde-
spelare hör till de främsta krafterna, vor o
bland annat också verksamma vid tyska
teatrar, Menning i Berlin för att där sätta
sig in i regikonsten, Pinna som skådespelare.
Även en annan betydande estländsk
scenkonstnär, Theodor Altermann, verkade i
Tyskland: han var 1911—r3 anställd vid
Volks-theater i Essen och blev sedan regissör och
skådespelare i hemlandet, vid Estonia-teatern.
Också K. Jungholz, en av de ivrigaste
medarbetarna vid den estländska yrkesteaterns
tillkomst, studerade i Berlin åren 1905—07
hos Emanuel Reicher och vid Lessingteatern.
Genom dessa utlandsstudier skaffade sig de
inhemska krafterna en förträfflig utbildning
och kunde vid uppbyggandet av hemlandets
teater lägga de moderna kraven på regi och
skådespelare som grundval.
Operan är den estländska teaterns yngsta
barn. Den kunde först år 1918 komma till
och har uppstått ur operetten.
Amatörteatern i Tartu hade redan förut vågat sig
på sångspel, operetter och operor: »Preciösa»
uppfördes på något över tjugo år 114 gånger.
Men som ständig och självständig institution
är operan endast tjugo år gammal.
Det finns nu i Estland sju offentliga teatrar.
I Tallinn: Estonia-teatern (skådespel, operett,
opera, balett), Arbetar-teatern (folkpjäser),
Drama-teatern (vandringsteater); i Tartu:
Vanemuine-teatern (skådespel, någon gång
också opera); övriga teatrar finnas i Viljandi
(Fellin), Pärnu (Pernau) och Narva.
Dessutom finns det tre halvprofessionella teatrar,
det vill säga med en fackman som ledare och
några få yrkesskådespelare, medan den övriga
ensemblen utgöres av amatörer (i Valga,
Vöru, Kuressaare).
Teaterintresset i Estland är påfallande. I
Tallinn med dess blott 135 000 invånare
spela tre estländska teatrar, och de äro alltid
synnerligen livligt besökta, ofta slutsålda.
Att esterna, älska sin teater, förstå vi om vi
iakttaga föreställningarna.
Ridån går upp. Förväntansfullt och utan
förutfattad mening är blicken riktad på scenen.
Det första intrycket man får är att här lever
och arbetar äkta komediantblod i ordets
bästa betydelse, en ursprunglig, naturlig
teaterinstinkt, som lever i blodet. Och ett
äkta teatertemperament, ur vilket under
årens lopp med systematiskt arbete och
skolning ännu mycket mer skall kunna utvinnas
för att framskapa allt högre resultat. Vi
igenkänna omedelbart de förefintliga ansat-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
