Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Bellman som bokvän och autografsamlare. Av Olof Byström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Byström
ligen gav han dock sina konstnärsvänner
idéer och direktiv, efter vilka de sedan
utförde sina teckningar: »Bellman invenit,
Martin delineavit» o. s. v. Mest glädje ha
vi väl numera av de närbilder och
ögonblickssituationer ur skaldens eget liv, som
dessa illustrerade manuskript bjuda på;
även helt flyktiga improvisationer kunna
i detta sammanhang få sitt värde. En hel
del av detta material har säkerligen gått
förlorat; ibland har Bellmans dikt bevarats
i avskrift, medan den tillhörande
konstnärsbilagan, som texten anspelar på, försvunnit.
Ett exempel härpå, som ej tycks ha
uppmärksammats, utgör Fredmans Sång n:r 65,
det magnifika versbrev, som Bellman
sommaren 1775 sände från Hägersten till Elis
Schröderheim i Finland:
Så ser jag ut vid stranden, Min Bror, där Mälaren
blandar sin bölja,
Gråtögd och yr, beklämd och försagd at icke min
Konung få följa,
lyder själva upptakten, och det synes rätt
sannolikt, att den åsyftar någon till brevet
fogad teckning, där skalden framställts i en
tårögd avskedspose på stranden. Man
behöver blott jämföra anslaget med den
lyriska presentation, som i ett av breven
till Tjälvesta åtföljer Sergels berömda
porträtt av Bellman, rökande långpipa:
Si så där ser Correspondenten ut, när han röker
sin pipa.
Han ser något gammalmodig ut, som alla kan
begripa, o. s. v.
Även Bellmans tryckta skrifter bära i
sitt yttre skick många vittnesbörd om hans
böjelse för såväl originella uppläggningar
som för konstnärlig illustrering och
utsmyckning av diktverken. En genre, som
han redan på 1770-talet odlade, var det
fingerade tidningsbladet; han ombesörjde
skämtnummer av Inrikes Tidningar,
Stockholms Posten o. s. v., som i sitt raljeri med
dagspressen i någon mån förebåda sena
tiders Grönköpings Weckoblad och ansluta
sig till den parodiska linje, som han så
gärna följer i sitt författarskap. En litterär
mystifikation av liknande art — med sin
spelande uppfinning och älskvärda grace
utomordentligt typisk för skalden — är
den till Ulla Scharp riktade bröllopsskrift,
som Agne Beijer avbildat i facsimile i
Bellmansstudier och som fått formen av ett
interfolierat exemplar av Historisk
Almanack för Skott-Året 1784, en liten utsökt
volym i duodesformat, bunden i ljusblått
siden. Den rikast utsmyckade och
typografiskt vackraste skrift, som Bellman
utgivit, är otvivelaktigt 1783 års
originalupplaga av Bacchi Tempel; vid dess
tillblivelse har skalden tydligen mobiliserat
alla sina bibliofila instinkter, han har för
illustreringen lyckats förvärva brödraparet
Martin, inga omkostnader ha sparats, och
resultatet har också blivit en volym, som
tillhör det mest stilfulla inom gustavianskt
boktryck. Den följande år planerade
editionen av Bellmans för oss okända poem
Fröjas Tempel var enligt
prenumerationssedeln avsedd att utges »med illuminerad
gravure samt musique på bekanta
vaudeviller». Redan den upplaga av de femtio
första epistlarna, som 1773 projekterades,
skulle enligt annonser i dagspressen komma
att prydas med »åtskillige til ämnet
läm-pel. Portraits och vignetter», förutom den i
koppar graverade musiken. I den slutgiltiga
utgåvan av Fredmans Epistlar medverkade
i stället Johan Fredrik Martin med det av
skaldens bild prydda titelbladet, och samme
konstnär svarade även för Fredmans Sånger
och, i samarbete med Masreliez, för
gravyrerna i Bellmans Gellert-översättning. Ännu
under sitt sista levnadsår välvde Bellman
planer på en raritetsutgåva av sina nyaste
diktverk, där han skulle få fullfölja det
samarbete med sina konstnärsvänner, som
tydligen låg honom så varmt om hjärtat.
I ett brev till hertiginnan av Södermanland,
som avsänts från bysättningshäktet på
Slottet i maj 1794, utber sig sålunda den
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
