Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Bellman som bokvän och autografsamlare. Av Olof Byström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Byström
Den levernesbeskrivning, som Bellman
påbörjade i bysättningshäktet 1794, ger
med sina skildringar av föräldrahemmet vid
Maria kyrka och den livshungrige ynglingens
första förvillelser ett lysande belägg på
hans förmåga att låta det förflutnas värld
stiga levande fram för ögat, på en gång
konturfast och poetiskt förklarad. Det är
ont om minnesanteckningar, nedskrivna av
våra stora 1700-talsskalder, och därför så
mycket mer anmärkningsvärt, att just
Bellman, ögonblickets hänförde lovprisare,
lockats att fördjupa sig i det förgångna och
därvid skapat en i sitt fragmentariska skick
klassisk memoar. Även Bellmans diktning
har för övrigt att uppvisa intressanta
exempel på hans förmåga av historiska
utblickar. Närmast tänker jag på de stora
versifierade talen i Augusti-Orden med
deras historisk-politiska aperçuer över den av
skalden gärna svartmålade frihetstiden med
dess partisplit, mutsystem och
landsförrädiska tendenser. — Kronologisk precision är
ett utmärkande drag för den stora mängd
tillfällighetsdikter, som Bellman genom åren
författade; de äro i regel omsorgsfullt
daterade och därigenom relativt lätta att
sammanfoga till en svit i tidsföljd, en sorts
lyrisk krönika, där skaldens familjeliv och
umgänge bl. a. avteckna sig. Till och med
i Fredmans Epistlar möter man i
överskrifterna en hel del exakta dateringar, syftande
på de situationer som skildras, och emellanåt
nog också på tillkomsttiden för
vederbörande epistel; de på så sätt daterade
dikterna äro i 1790 års epistelutgåva infogade i
strängt kronologisk ordning. —
överhuvudtaget ryms det ju i epistelskalden ett stycke
kulturhistoriker, vilken samlar sitt
pittoreska diktstoff från en i upplösning stadd
miljö, vars passagerare redan gjort upp sin
räkning med färjkarlen; Fredman själv hade
gått till skuggornas värld, innan den första
episteln såg dagens ljus. Att Bellman kände
sig som den flyende fredmansvärldens och
det gamla Stockholms lyriske hävdateck-
nare, har han själv i skämtsam form antytt
i ett handskrivet företal till epistlarna från
1771:
Fader Berg och dess viol hafva att tacka
vår Fredman för den odödlighet de i hans
Epistlar vunnit, och Gumman på Thermopolium, huru
blir hon icke förevigad! Trumpen och blinder,
Gumpen är trinder, sådant alt och mycket mera
äro upplysningar, hvarföre en Efterverld endast
har att tacka vår Bacchanaliska Lärare
Fredman. — Du härliga Terra Nova i Gaffelgränden,
dina Gubbar böra åkalla Fredmans minne, hvar
gång stop ifyllas och törnås, och ingen bal må
ej heller hädanåt anställas på then Konungsliga
Djur-Gårdenom, att icke Fader Bergströms oboe
med gnolande stämma gäller till Fredmans
ihog-kommelse. Lokatten och Gröna Lund hafva
likaledes blivit kändbara af Fredmans Ährestoder,
som derstädes till Senaste Efterverlden förvara
hans bedrifter.
De sidor av Bellmans psyke och
intressesfär, som jag här uppehållit mig vid, äro
förvisso något svåra att. infoga i den ytterst
okomplicerade bild av fredmanssångaren,
som utformats genom tiderna och som
blivit svenska folket så kär. Det har gått med
Sancte Bellman som med en annan av
Gamla sta’ns nationella heroer, S:t Göran
i Storkyrkan; båda ha under seklens lopp
utsatts för så mycken konstlös påmålning,
att de ursprungliga dragen med alla deras
skiftningar och detaljer för lång tid blivit
utplånade. Vad Bellman beträffar, har han
själv genom en ofta citerad passus i sin
levernesbeskrivning medverkat till uppkomsten
av detta starkt förenklade konterfej. »Som
jag allmänt är känd», skriver han, »så på
den moraliska som fysiska sidan, det vill
säga, till hjertat, min vandel och
konstitution, så är jag en Herre af mycken liten
djupsinnighet och frågar ej efter om solen
går eller jorden axlar sig.» Man har, även i
facklitteraturen, tagit detta skämtsamt
tillspetsade utlåtande efter bokstaven och
med åberopande av det tecknat den
populära bilden av Bellman som ett naivt och
sorglöst naturbarn, en okomplicerad truba-
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
