Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dimman. Av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D i m m a n
Av Eyvind Johnson
CH MEDAN de avlägsna ekona av
mänskosläktets konvulsioner når honom
lever han långt inne i sin avskilda värld,
sitt inre landskap, det tidlösa. Han står
hukad vid det låga fönstret mot sjön med
händerna stödda mot fönsterposten, en
spänd ställning utan vila, och ser
nattdimman vältra upp och sluta sig kring
fjällgården, där han bor för sommarn.
Dimman kommer västerifrån, den börjar vid
kusten långt borta — så är hans
inbillning — och kryper och krälar och rullar i
vågor, tysta, snabba, men milsvida, mot
öster och svenska gränsen, högre och högre.
Nu kommer den över det nakna,
långsträckta fjället bakom sjön, silar genom
den glesa björkskogen, sjunker ner mot den
tätnande granskogen, når den stilla,
metalliskt glänsande vattenytan, glider över
sjön och börjar pressas uppför
gräsvallarna och mot de tre gårdarna. Så är hans
inbillning. I själva verket vet han ju att
detta inte är moln som driver och i vilka
han befinner sig tillsammans med hela
denna lilla värld. Det är inte moln. Diset
stiger upp ur marken, ur myrarna, från sjön
och sjunker kring fjället som tunn,
oändligt mjuk vadd. På topparna stannar intet,
allt rinner utför sidorna i en tyst men
nästan medvetet beräknande rörelse, och
stiger igen, och sjunker. Dimman följer
landskapet som om den ville uppta en
av-gjutning av det — tycker han också. Den
hejdar på sitt sätt tidens lopp, sluter sig
kring dagen och behåller allt som hänt i
den kvar. Du är ändå kvar hos oss, tänker
han igen om henne.
Gårdarna sover. Ännu kan man se dem,
men om några minuter skall de alla vara
inhöljda, gömda, var för sig, i detta tyst
smygande, lätt svävande, gulvita vatten.
Gårdsfolket under vänder sig tungt i
får-skinnsfällarna, som är deras skydd mot
reumatismen, och söker i sömnen den bästa
ställningen att vila en arbetstrött kropp,
den bästa fördjupningen i halmmadrassen.
Det är ännu slåttertid med långa
arbetsdagar.
Dimman kommer upp mot honom. Sjön
försvinner. Den avlägsnar sig, glider
undan. Ladorna nere på gräsvallen tynar
blekt bort och upplöses, och nu har den
gulvita förintelsen nått fjösets torvtak och
logens spåntak och vältrar ner på
framsidan, framför portarna och driver sedan
över gårdsplanen mot fönstren.
Bakom sig hör mannen i fönstret sin
pojkes regelbundna andetag, och han
vänder sig om och ser på honom: Nätterna är
ännu så ljusa att man kan se föremålen i
rummet: några böcker, en packe gamla
veckotidningar som ligger på golvet vid
sängarna, fotogenlampan som står där ifall
man vill läsa, spegeln som blänker på
väggen och tvättstället nedanför,
fiskredskapen, pjäxorna, ryggsäckarna,
sportkläderna som hänger på sina spikar. Pojken
sover med hela ansiktet under skinnfällen.
Hans hår blänker sommarvitt, mer vitt än
kudden, det verkar självlysande. Hans
andetag är det enda som hörs i tystnaden,
nej, någon vänder sig tungt därnere igen.
Nu är de helt omgivna av dimman.
Fjöset är utplånat, det enda man ser ute
är farstubron snett ner. Fönsterrutorna är
fuktiga. Den fruktansvärda gasförgiftningen
reumatism tränger in i husen häruppe i
fjällen.
Don Cristobal, jag är redo!
Det är en fras de använt när hon fanns.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
