Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dimman. Av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dimman
han vill inte nås av detta ljud. Borta är
hon, här är verkligheten, borta är
drömmen, här är tröttheten.
Verkligheten är inte så händelserik som
vi stundom inbillar oss, tänker han. De
små, isolerade händelsekretsarna är ofta
fattiga på innehåll. Det är helheten som
är händelserik. Ingen kan leva i
helheten. Ingen kan leva i det händelserika.
Det är i vår föreställningsvärld livet är
händelserikt, inte i våra livscirklar. Två
mänskor i en bil. Det som händer är att de
sitter i bilen på väg någonstans, att
motorljudet gör dem sömniga, att de sitter och
minns saker och ting eller kombinerar
något för framtiden, ett samtal, en affär,
en utflykt liknande denna; föreställningen
om ett fjärran eller nära mål är resans
händelse i lika hög grad som själva vägen
för dem. Det som hände dessa två var att
de plötsligt fick se mig eller min skugga
eller inte ens det utan den fläck i dimman,
den mänskoformade klump av icke-dimma
jag är. De stannade och frågade mig inte
därför att jag var en mänska, en man som
går här, utan för att jag var något som
kunde svara på en (alldeles onödig) fråga.
Jag var ett avbrott, ett tecken på den
verklighets närhet de till varje pris ville nå.
För mig var de ett avbrott, ett tecken på
den verklighet jag inte vill vara i just nu.
De bekräftade att jag finns som
vardags-och verklighetsmänska. Våra möten med
varandra, för det var flera möten, hennes,
hans, mitt, som tillsammans blir vårt,
men om vilket var och en kommer att säga
mitt med dem, är en alldeles eller nästan
alldeles betydelselös episod. Men
verklighetens fullständiga helhet består av
sådana och liknande betydelselösa — eller
kanske inte alltid betydelselösa — episoder
som tillsammans utgör livets myller.
Verkligheten existerar inte som helhet, jag har
ett tvivel på den, den är inte en
förnimmelse i mitt blod utan en åskådning man
kan ha efteråt, en tanke vana, — och nu
går du här vid min sida och jag kan tala till
dig och om jag vill kan jag sträcka ut min
hand och ta din, du!
Men han vågar inte sträcka ut sin hand.
Du går bredvid mig, tänker han med
beslutsamhet och fasthet, i denna stund,
just nu går du här, min outsägligt saknade.
Du finns i denna stunds liv och jag kan
tala till dig. Jag vill inte minnas att du är
borta och inte känna rädsla för att jag går
på gränsen till det otänkbara. Jag skiljer
bort dagsverkligheten och går med dig;
och ingen tid har gått och allt är som för
ett år sen och jag känner igen mina kläder
från det nu, jag kallar hit, och du har en
röd bomullsklänning med vita prickar, nej,
den ligger inte i en låst låda långt borta,
nej, du bär den och över den en blå kappa,
för att det är fuktigt kallt att gå i
nattdimman —. Om en stund skall vi vända
och gå hem och tända lampan.
Han har nått översta åsen, där vägen
viker av rakt mot väster, inåt långa
fjällryggar och trånga, djupa dalar. Två mils
vägtystnad, sedan ett samhälle, och sedan
återigen sex mils tystnad. Just så är
verkligheten! tänker han trotsigt. Jag ändrar
den inte, den är så, den är också en dröm.
Han har gått runt ändan av sjön därnere.
Härifrån löper en stig likt en nyckfull
kvist ut från vägstammen. Den följer en
myr och stiger sedan upp mot fjälltoppen
på andra sidan sjön. Han trotsar alla
möjligheters möjligheter och säger högt:
— Vi går dit opp! Om du tror du orkar!
Han går längs myren. Dimman är så tät
att han inte ser mer än ett par-tre meter
framför sig. När han stannar och lyssnar
hör han att hon stannat och vet att hon
står och lyssnar.
— Vi tar det långsamt, säger han.
De börjar stiga uppåt långsamt. På ett
ställe säger han:
— Här är halt, passa dig!
Och ett stycke längre upp:
— Akta dig, det är lösa stenar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
