Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fredrik Schyberg. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Beyer
det bestående intryck, han fått i arv.
Fortfarande sätter det sin prägel på hans
uppfattning av det äventyr som det är att vara
teaterkritiker. Med instämmande anför han
Herman Bangs yttrande: »Der er ifølge
Skuespilkunstens Væsen ikke nogen Kritiker, som vil
blive stillet saa eksponeret som den
dramatiske, ingen der vil blive saaledes hadet af
de store Børn, man kalder Kunstnerne, som
just han. Thi denne Kritiker vil med sin
bedste Vilje, i Kraft af det, han taler om,
ikke kunne undgaa i hver Linje at saare en
Forfængelighed.» Förklaringen ligger — som
Schyberg uttrycker det i sin kommentar — i
det inom skådespelarkonsten säregna
förhållandet, att det material konstnären arbetar
med är hans egen kropp: prestationen kan inte
frigöras ifrån personen. »Det gaar hver Gang
paa Livet og Personen løs.»
»Den danske Teaterkritiks Historie er en
Kamphistorie med højdramatiske Momenter»,
heter det också i inledningen till Frederik
Schybergs dramaturgiska huvudverk, Dansk
Teaterkritik (1937) där han på ett i form och
innehåll lika mönstergillt sätt tecknat denna
kritiks historia från r700-talets mitt till 1914.
Det är borgerskapets epok. Den inleddes i
Europa av Diderot och Lessing, som i
opposition mot den gamla feodala hovteatern
skapade den nya tidens dramaturgi. Kravet på
illusion, naturlighet, blev det borgerliga
dramats lösenord i kampen mot den aristokratiska
förkonstlingen. Denna kamp utspelade sig
följdriktigt också i Danmark, vars ledande
kritiker i tur och ordning riktade sig mot
hovtragedin, operan, den »onaturliga» monologen.
Just monologen blir, som Schyberg
sammanfattande skriver i slutkapitlet, själva typen
för den teaterkonst man vill avskaffa. Johan
Ludvig Heiberg på r 840-talet — vilkens
»eleganta» smak för övrigt betecknar ett avbrott
i den naturalistiska teaterns utveckling —
liknar monologen vid operaarian och anser
att den av denna grund bör bekämpas,
Edvard Brandes kräver den helt utrotad.
Kraven uppfyllas men bli genast skarpare. Sven
Lange vill ha teatern så äkta, att man inte
ens märker att man är på teatern. Den
logiska följden härav, säger författaren, måste
bli att man inte heller går på teatern, och
teatern och teaterkritiken begår därmed i
Sven Langes person harakiri för våra ögon.
Den borgerliga naturalismen har löpt linan ut.
Först den s. k. efterkrigstiden medförde en
förnyelse för teatern, likvisst på experiment-
stadiet (och utanför Danmark), där Reinhardt
är typen, »den geniale Type paa
Teatermanden, der spænder over alle Stilarter, men ikke,
i hvert Fald ikke i eminent Forstand, har
sin egen».
Vår tid saknar ännu sin egen dramaturgi.
I ett sådant läge mellan två epoker, mellan
den borgerliga teatern och den teater som
skall komma att avlösa denna, ser Frederik
Schyberg teaterkritikens uppgift i att besinna
sig på själva teatern. Den ideale kritikern blir
en eklektiker i dramaturgiskt hänseende,
öppen för alla stilar och strävanden, förutsatt
att de hålla ett sådant konstnärligt mått som
publiken har rätt — och kritikern plikt —
att anlägga på en levande teater.
Därför är den uppgift Schyberg har ställt
sig i sitt arbete om den danska
teaterkritikens historia, denna: att examinera sina
föregångare på deras dramaturgiska
utgångspunkter. Det är inte de glömda
teaterföreställningarna, inte de stora döda skådespelarna
och skådespelerskorna, han velat väcka till
liv, utan de metoder med vilka kritikerna ha
bedömt dem. Påvisande deras ensidiglieter
enligt Lessings sats i Hamburgische
Dramatur-gie: »Man hat keinen Geschmack, wenn man
nur einen einseitigen Geschmack hat», tar
han fasta på det bestående i deras »Meninger
om Teater» och har genom denna historiska
lärdom förvärvat en allsidighet i
synpunkterna, som gör hans egen kritik så fruktbar.
Vilken är då teaterkritikerns elementära
uppgift, avgränsad från de uppgifter som
åligga hans kolleger inom de andra sköna
konsterna? Vad är det han skall bedöma?
Med mönstergill klarhet har Schyberg
formulerat svaret på denna fråga i sin broschyr,
Om at være Teaterkritiker (tryckt i 100
exemplar, rg39):
Ikke en enkelt isoleret Kunstpræstation, ikke engang
en nøje afgrænset Kunstart, men i Virkeligheden en
Oesamtkunst, i hvilken Digterens Tekst, Skuespillernes
Spil, Instruktørens Opfattelse, Kostumièrens og
Teatermalerens individuelle Indsats i Forestillingen, tillige
det særlige Teaters Karakter (og dertil endydermere
det aktuelle Øjebliks Stemning, Fordring og
Modtagelighed) virker sammen og filtres saa tæt ind i hinanden,
at de danner en Enhed — som Teaterkritikeren ganske
vist kan nøjes med at registrere journalistisk som en
vellykket eller mindre vellykket Helhed og Oplevelse,
men som han — hvis han da er en virkelig Kritiker
— dog først og fremmest i sin Bedømmelse har til
Opgave at skille i sine Bestanddele, ud fra den første
store Teaterkritiker, Tyskeren Lessings,
Hovedfordring til den sande Teaterkritik, Evnen til at skelne,
Tekst fra Fremførelse, Rolle fra Skuespiller (og i vore
Dage tillige Stykke fra Iscenesættelse), saaledes at
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
