Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fredrik Schyberg. Av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frederik Schyberg
Fr. v.: Peter Nansen, Erik Schram, Edvard Brandes, Robert Schyberg, Karl Mantzius och Poul Nielsen.
Duellen i Dyr eh av en.
Teckning av A. Schmidt i »Blæksprutten» 1900.
han yder hver, hvad der tilkommer dem, og i hvert
Fald ikke giver Skuespillerne Skylden for de daarlige
Roller eller Spillet Æren for den fremragende Tekst.
Dessa »kæmpestore Förpligtelser» bli desto
mera iögonfallande, då de ses i samband med
de yttre betingelser under vilka
teaterkritikern utför sitt arbete, åtminstone för så
vitt det är fråga om journalistisk dagskritik.
Det* gäller, som Frederik Schyberg tillägger,
att inte blott anmärka utan också berömma
i det rätta ögonblicket, »mens Tingene sker»,
eljest är det i denna flyktiga konstart
oåterkalleligt för sent.
Som en praktisk demonstration av denna
kritiska grundprincip kan man betrakta
Frederik Schybergs senaste bok, Ti Aars Teater
(1939) omfattande ett representativt urval av
hans teateranmälningar, 65 till antalet, i
Dagens Nyheder, Berlingske Tidende och
Politiken -— de tre tidningar där Schyberg i tur
och ordning medarbetat — under 30-talet.
Ett decenniums dansk teaterhistoria med
utflykter till Berlin, Oslo och Stockholm
passerar revy. Vad är det som händer? Andreas
Møller kommer och går som chef vid Kongens
Nytorv. Stjärnorna återvända till Det kgl.
Teater. Kaj Munk och Kjeld Abell träda
fram och bli årtiondets nya dramatiker i
danskt teaterliv. »Krisen» hänger som ett
hotande moln på himlen, men teatrarna hävda
sig tvärs igenom en tid av oro i en rad av goda
— eller mindre goda — understundom
lysande föreställningar. Men framför allt är det
ett arbete ägnat att stimulera förståelsen för
vad teater är. Över huvud är detta, som
Schyberg med rätta framhållit, det enda sätt varpå
kritiken kan »stödja» teatern. »Je mehr der
Zuschauer davon weiss, desto öfter besucht er
die Schauspiele», förklarade redan på
1700-talet Holbergs vän, professor I. E. Schlegel,
en av de tidigaste förkämparna för den nya
borgerliga teatern, och vederlade därmed en
gång för alla den naiva tron, att överdrivet
beröm skulle kunna förvandla ett fiasko till
en succés.
Den teaterkritik vi möta hos Frederik
Schyberg är vitt skild från den banala
recensentmetod, som efter en redogörelse för styckets
innehåll tillfogar några löst påhängda
värdeomdömen om de olika
skådespelarprestationerna. Den är i hög grad en regikritik.
Samtidigt som författaren »yder hver hvad der
tilkommer dem», bedömer han varje individuell
prestation i ljuset av det totalintryck, som
föreställningen avser att förmedla.
Skådespelaren är inte ensam på scenen, därför måste
hans spel ses i relation till hans medspelares.
Nära nog ett skolexempel härpå får man i
Schybergs anmälan under det nordiska
kritikerutbytet 1937 av Dramatiska teaterns 1
maj-premiär på Dödsdansen med Poul
Reumert som gäst i huvudrollen.
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
