Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
fika släktnamnet Vasa efter vasen han hade
i sitt vapen. Ar ej den lilla detaljen belysande
för den, då det gäller dylikt, litet ohistoriske
store författaren.
I det tvärklippta skägget, myndig och sträng
som sutte han på ett räfst- och rättarting,
var den store skådespelaren precis som man
tänkte sig kung Gustav. Han gav alla sidor
av gestalten; särskilt, som man eljest sällan
får se, framhöll han det goda humöret, en
viss ofta vänlig humor, som lyste som solsken
mellan ovettskurarna och dundret. Det
ansvarsfyllda och en kärv och uppriktig
fromhet kommo också med.
För vilken gång i ordningen har man sett
detta skådespel, frågar man sig. Alltid blir
uppslaget med de skräckslagna dalamännen,
som kallas ut en efter en för att avrättas, lika
verkningsfullt. Kungen var ej med, men hans
ande svävade över de blodiga skinnpälsarna,
som kastades in i rummet efter exekutionen.
Hur bra, ja rent underbart som konungen blev
spelad av Lars Hanson, kunde det ej hindra,
att slutet blev en upplösning i ett intet. Kung
Gösta befarade ett farligt angrepp på
Stockholm av en dalahär. Det visade sig, att dessa
masar och deras överförfriskade representanter
blott ville bedja konungen vara övertygad om
deras fullkomliga högaktning. Anders Persson
på Rankhyttan—herr Sven Bergvall hade
något särskilt trovärdigt. När de små kullorna
framförde sin hyllning, blev jag rörd. Det
sätter jag mycket värde på.
Erik spelades av Olof Widgren så att man
blev något grubblande över om det var rätt
med arvsriket utan alla förbehåll. Hotet att
klippa öronen av honom i den avsikten att
det skulle hindra honom från att bli konung,
hade sparat landet många olyckor, om det
verkställts. Däremot var Karin Månsdotter—
Ingrid Borthen så förtjusande, att man
tyckte, att galenskapen att gifta sig med
Karin blivit det klokaste han tagit sig
för.
Uno Henning hade fått in klarhet och
klokhet i sin Olaus Petri och lyckades
fullkomligt att låta oss ana en stor karaktär hos
reformatorn. En verklig människa blev Göran
Persson i Gabriel Alws gestalt. Det blev ej en
teaterfigur utan en olycklig man. Rune
Carlstens regi var i huvudsak god, men jag
var ej riktigt nöjd med scenbilden av
Skawo-nius. Den verkade litet för fantasifull för mina
behov, och kung Gustav hade säkert icke
känt igen sig i sitt gamla slott.
Fot. Almberg & Preitiiiz.
Lars Hanson som Gustav Vasa.
Den begåvade, om också ofta med många
»sällsamma meningar» försedde Kjeld Abell
har skrivit ett skådespel, där man blir litet
yr i huvudet av en konstig tempusföljd, men
det är ju ej alldeles ovanligt i våra dagars
skådespel. Jag har haft tillfälle att se Anna
Sophie Hedvig både i Köpenhamn och
Stockholm. I Köpenhamn spelades den halvgamla
lärarinnan av den stora konstnärinnan Clara
Pontoppidan på ett underbart sätt. Här
utförde den utmärkta skådespelerskan Anna
Lindahl rollen och gav också trovärdig form
åt den stackars varelsen med sin speciella
moral.
I ett borgerligt danskt sällskap, där
lärarinnan också är med, diskuteras frågan, om någon
skulle kunna slå ihjäl en människa, d. v. s.
någon av de närvarande, för eljest finns det
väl nuförtiden bra många, som göra detta
dagligen och i mångahanda måtto. Nej, det
skulle ingen kunna. »Jo», säger lilla lärarinnan,
och berättar, att det har hon gjort. Alla på
scenen och i salongen undra, hur det varit
möjligt. Hon har i vredesmod, upprörd över
sin hårdhjärtade föreståndarinna, kastat
denna otrevliga dam utför trappan och det med
dödlig utgång. Detta hennes företag tyckes
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
