Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Fot. Almbcrg & Preinitz.
Anna Lindahl som Anna Sophie
Hedvig.
ha kallats mord, men redan dråp är ett väl
starkt uttryck för att man, kränkt över
hennes onda väsen, knuffat ned henne för
trappan, ehuru vederbörande icke kan rå för, hur
tankarna flögo och foro i detta ögonblick. Det
hade kanske blivit misshandel med dödlig
utgång under mer eller mindre försvårande
eller förmildrande omständigheter. Men det
beror på domstolens uppfattning och även på
den anklagades bekännelse, hur domen
kommer att utfalla. Anna Sophie Hedvig säger
om fru Möller, att man »skulde tro hun hadede
Børnene. Det var som om det var en personlig
Glæde for hende at fortælle, at nu var
Fritiden förbi». En hetsig diskussion bland
herrarna och damerna vidtar i den förmögna
borgerliga familjen, där Anna Sophie Hedvig
berättar om sitt mord. Direktör Hoff, en
ovanligt vidrig, av Rune Carlsten snillrikt
utformad bild av kapitalisten •— själv anser
jag dock, att det också finns mycket
hyggliga sådana — råkar i ett våldsamt gräl med
den idealistiske sonen i huset John, som
säger: »De skulde være stolt, hvis De ind
imellem Deres mange saakaldt lovlige For-
brydelser havde begaaet noget, der var saa
rent som det hun har gjort.» Då säger någon
av herrarna: »Vil De forsvare at hun har
slaaet ihjel?» Då svarar John: »Ja.»—Jag
förstår icke riktigt: mörda vi för litet? Eller, tydet
var kanske icke mord: puffa vi alltför sällan
ur högre synpunkt mindervärdiga personer
utför trappor? Menar författaren, att vi icke
nog kraftigt reagera mot orätten ? Vad var nu
det för en politiskt så kallad brottsling, som
skulle skjutas, då Anna Sophie Hedvig ställer
sig bredvid honom i en syn under tredje
akten? Vilken blodig lära om mordets
berättigande representerade han? Det finns
många att välja på i dessa dagar. Jag
påminner mig ett ord av Anatole France: »Il m’est
désagréable, qu’on assassine par vertu.»
Redan 1684 spelades Racine av hovfolket
vid svenska hovet, naturligtvis på franska.
Nittio år efter spelades Voltaires »Zaire» på
svenska i rikssalen, och Gustav III frågade
hovdamerna, om de funno sig stötta av
modersmålet., »då det så blott och bart och
utan musik uttalades». Damerna förklarade
sig »för landets språk». »Endast», skrev
Gjörwell, »riksrådinnan Fersen fann ej
uttrycket älskling passande.» Nej, man kan ej
överdriva den décence, som rådde på scenen
under 1600-talets slut och hela 1700-talet.
Hur såg det ut, då »Andromaque» 1667
gick över scenen i Paris? Om man hörde till
de riktigt fina, fick man då sin stol på själva
scenen, så det var ej lätt att urskilja de
spelande för sådana, som sutto bakom dessa i
ordets alla meningar upphöjda personer. Det
var först Voltaire, som efter mycken strid
fick slut på detta placeringsofog. I rad stodo
de agerande och deklamerade nästan utan
att röra sig. Hjältarna buro korta utstående
styva kjolar och allongeperuker, och
alex-andrinerna rullade. Man tyckte att Racines
hjältinnor hade ett alltför naturligt själsliv.
Det är ej den känslan man har, då man ser
det vördnadsväckande stycket, snarare att
deras känslor voro hysteriska, ibland också
krystade.
Mästerligt hade Ivar Harrie format de
franska alexandrinerna till svenska. En
särdeles kompetent kritiker kallade
översättningen »lysande». Man har stora skäl till
tacksamhet mot kungliga Dramatiska teatern,
dess chef och dess sceniska konstnärer, att
man här i Stockholm fick en föreställning för
att fira trehundraårsminnet av Racines
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
