Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
födelse. Man visste, att Andromake endast
kunde gå några få gånger, ty hur älskvärd
man än vill vara, blir Andromake en litterär
pliktpjäs ej bara här utan egentligen också
i Frankrike. Det är och har länge varit rätt
motspänstigt, som man i Paris begivit sig till
de »klassiska» skådespelen, vilka ofta givits
som matinéer på Théåtre Français och då
besökas av ungdomen, vilken under ledning av
lärare och pensionsföreståndarinnor betrakta
de stora litterära minnena från le grand
siècle, skådespel från 1600-talets senare hälft
och 1700-talet, som med ett pejorativt
uttryck under 1800-talet, särskilt i Sverige,
länge kallades pseudo-klassikerna eller oäkta
klassiker. I den högbildade litterära världen
både i och utom Frankrike har särskilt Racine
genom sin välljudande klangfulla vers och
med sin obestridligt mera djupplöjande
kvinnopsykologi kommit att även under senaste
tider intaga en rangplats. Voltaire, som under
1700-talets mitt och även under den sista
hälften av århundradet ansågs som det allra
högsta, då det gällde tragedien, tyckes nu
betraktas som ospelbar och otillbörligt
gäsp-alstrande och dessutom oäkta i känslan. Är
det inte ohyggligt att tänka, att ryktet för
solid tråkighet skulle kunna nå den, som
mest av alla fruktade den egenskapen —
Voltaire, där han nu, få vi väl tänka, i
Elysium konverserar med Fredrik II, om man
får tro ett gammalt kopparstick.
Det är svårt att erfara någon verklig rörelse
för dessa höga damer, som rasa av mordlystnad
och svartsjuka. Jag satt bredvid en av våra
allra intelligentaste skådespelerskor — som
läst hela bibliotek —, och hon vände sig till
mig och sade: »Herregud vad det verkar
fjolligt och futilt med dessa kärlekssorger!»
Ståtlig var emellertid föreställningen med
sin pompösa prolog av Ivar Harrie, mäktigt
och smakfullt framförd av Pauline Brunius.
Scenbilden av Sven-Erik Skawonius gav med
sin del av dorisk jättekolonn och sitt ben av
gigantisk gudabild ett i vår mening riktigt
intryck, ehuru man kan tänka sig, hur häpen
Racine hade blivit åt att finna en liten
samling små trappor, ägnade för skådespelare och
skådespelerskor att under föreställningen
stiga upp och ner på, i detta fall relikter
från trappdramatiken under föregående och
näst föregående decennium. I dräkter,
ovanligt smakfulla och storslagna ■— också dessa
av Skawonius —, rörde sig aktörer och
aktriser på ett sätt, som genom rörelsernas aktivi-
Fot. Almberg & Preinitz.
Anders de W a hl som Kejsaren av
Port ti gallien.
tet skulle gjort Racine lika förbluffad som
dräkterna skulle ha väckt hans häpnad. Men
bortser man från den fullkomliga olikheten i
spelsättet — och det skulle väl bara vara ett
teaterhistoriskt kuriosum, om man spelade
eller rättare stod orörlig som under
1600-talets mitt —, så var det nog en god
föreställning på så gott som alla händer. Tora
Teje, vår grande tragédienne, spelade
Hermione och var olyckligt kär i Achilles’ son
Pyrrhus. Hon var kanske alltför tragisk.
Dock klingade i hennes spel, som
fransmännen säga, »toute la lyre». Fylld av ädel
skönhet både i anlete och åtbörder var Märta
Ekström som Andromake. Den var sannerligen
icke pseudo-klassisk. Hon vill för att rädda
sitt barn med den döde Hektor, Astyanax,
gifta sig med den av kärlek till henne intagne
Pyrrhus och sedan stöta dolken i sig själv.
Je vais done, puisqu’il faut que je me sacrifie,
Assurer à Pyrrhus le reste de ma vie;
Je vais, en recevant sa foi sur les autels
L’engager à mon fils par des næuds immortels.
Mais aussitöt ma main. à moi seule funeste,
D’une infidèle vie abrégera le reste,
Et sauvant ma vertu, rendra ce que je dois
A Pyrrhus, à mon fils, à mon époux, à moi.
Voilà de mon amour 1’innocent stratagème.
6—Ord och Bild, 4g :e årg.
Si
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
