Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a u r i n
Mail talar om det betänkliga i att illustrera
böcker. Vår fantasi har gett figurerna form,
och man blir litet förvånad åt, att denna av
konstnären blivit förändrad. Nå, det hindrar
ju ej, att fullödig konst fått göra några
härliga böcker ändå dyrbarare. Så har det hänt,
att en god roman ibland blivit lyckligt
dramatiserad, så att vi fått glädjen att se dess
personer.
I Poul Knudsens med hjälp av Selma
Lagerlöf, som blivit kallad Sveriges egen
guddotter, utförda dramatisering av Kejsaren
av Portugallien har man delvis lyckats, ej
minst genom den kongeniala utformning,
som Anders de Wahl kommit med i sin
skildring av Jan Andersson, den av kärlekssorg
över sitt flickebarn sinnesrubbade. Den
värmländska bondmiljön med regi av Rune
Carlsten och med scenbild av Skawonius var
fulländad. Det var minsann inga
teaterbönder, dessa tvättäkta personer: Lars
Gunnarsson—Olof Sandborg, ondskan. Nå, Sandborg
är ju alltid bra och äkta, och detsamma gäller
om Carl Barcklind, redbarheten, som utformat
Ola Bengtsson. Och stackars Katrina—Märta
Ekström, som ej blev kejsarinna utan bara
fick verklighetens smärta på sin lott, och
Mor i Falla—Frida Winnerstrand voro båda
bondkvinnor, som läto oss förstå, hur fina
dylika kunna vara. Märta Ekström som
Katrina med sitt rynkiga anlete var lika vacker
som då hon i andra roller visar sin egen
skönhet. Och Klara Fina Gulleborg—Inga
Tidblad, anledning till så mycken lycka och så
mycken smärta, först bondflicka, sedan bara
»flicka»! Vilken hemsk och dock alldeles logisk
utveckling får hon ej skildra: som faderns
glädje i hemmet och som urspårad med den
lätt förklarliga hårdhet, som en offentlig
kvinna får, då hon »förlorat sitt ansikte», som
det heter i yttersta Östern om män, som
begått något nesligt. Hennes omvändelse vid
faderns dödsbädd, då hon ville bli
sjuksköterska, var kanske litet tvivelaktig, men
då den skedde med författarinnans
medgivande, får man väl taga detta lika lugnt som
Noras återvändande i en tysk version av
»Dockhemmet», också det med Ibsens
medgivande. Den sympatiska skådespelerskan
hade ännu en gång gjort ett mästerverk, och
man är nästan frestad att använda samma
stora ord, då det gäller hennes »sällskap»,
Georg Funkqvist, som med små medel fick
fram det vidriga i en självbelåten typ från
den undre världen.
Men huvudpersonen i den gripande
romanen, en av författarinnans allra bästa, är
naturligtvis också i skådespelet kejsaren.
Selma Lagerlöf har beskrivit hans
motsvarighet i verkligheten, om också kanske orsaken
till sinnessjukdomen hos denne behandlas
med berättigad konstnärlig frihet av
författarinnan. Med utomordentlig konst har
de Wahl gett oss ett intryck av denna persons
utveckling. Man påstår, att moderskärleken
får sin fulla kraft först då barnet lägges vid
hennes bröst. Här hos fadern kom känslan
fram genom någon mystisk själsakt, då han
först såg barnet. I allmänhet är faderskänslan
från ett senare stadium. Kärlek medför stort
besvär, heter det, och den älskade har
möjligheter att vålla stor smärta. Återkommen
från ångbåten, där hon ej uppsökte honom,
rullade han sig som ett knyte på sängen,
och då gjorde det riktigt ont även hos
åskådaren.
Sällan får man se vansinne så rörande
framställt på scenen. Typ, spel och
uppfattning av rollen voro hos de Wahl äkta och
gripande; ej minst det tysta lidandet gjordes
fulländat, och det är synnerligen märkligt,
att ett skådespel av så lödig art, då det gäller
både författarinnan och de sceniska
konstnärerna, främst Anders de Wahl, blev så litet
skattat av allmänheten.
»Evigt kan ej bli det gamla», heter det, och
gudskelov med lika sanning eller kanske med
ännu större sådan »Evigt kan ej bli det nya».
När man kom in i salongen för att se på
amerikanen Thornton Wilders pjäs Vår
lilla stad, var ridån redan uppe, eller rättare
den hade aldrig gått upp, och man förstod,
att man skulle få både tidens och rummets
begrepp i nya moderna och djupsinniga
former, ej minst, då efter en stund den alldeles
förtjusande hjälten unge George Gibbs—
Frank Sundström och den ännu mera
förtjusande hjältinnan Emil}’ Webbs—Gun
Wåll-gren från en ansenlig höjd på två väldiga
stegar — stegdramatik — talade till
varandra. Det har berättats, att en av avsikterna
med stycket var en »på en gång lekfull och
allvarlig revolution mot de klassicistiska
reglerna». Det är lugnt, när revolutioner inte äro
farligare, men meningen var väl bland annat,
att äldre traditionsbundna gentlemän skulle
erfara den sjösjukalstrande gungning, som
de klassiskt lagda äldre männen erforo, då
romantikerna för ett drygt århundrade sedan
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
