Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a u r i n
alltför lättlurade Klaudio så ursinnig, att han
säger nej vid altaret och skymfar Hero. Hon
anses sedan ha dött, men då hon i styckets
slutscen återuppträder och blir den om rätta
förhållandet upplyste Klaudios maka, blir det
hela »mycket väsen för ingenting». Denna ur
flera synpunkter, även etiska, tvivelaktiga
italienska historia blir pjäsens handling. Men
Shakespeare har tillagt vad som för oss blir
det viktiga, nämligen episoden med
Benedikt—Edvin Adolphson och Beatrice—Inga
Tidblad, som gyckla och gnabbas med
varandra utan att vilja tillstå, att de äro mer och
mer förälskade, en erotisk förveckling, kanske
oftare förekommande än man tror. Beatrice
är i sin tunnformade klänning från omkring
1600, med sin kostliga slagfärdighet, sin
glasklara röst, sin gracila gestalt, sina
kvicksilveraktiga rörelser ett litet eller rättare ett
stort konstverk. Edvin Adolphson hade i den
munvige, spänstige, av gott humör sprudlande
unge herrn gjort en glad manlig typ av den
paduanske ädlingen. Han klättrar som eljest
bara ödlor kunna på den vita muren. Det
påpekas av Shakespearekännare, att de
groteska överkonstaplarna Surkart—Georg
Funk-quist och Nypon—Carl Barcklind, hur kostligt
överdrivna de än äro, dock äro alldeles
stilriktiga, och det är också min tro. Surkart
med sin vita likhy och med sin röda näsa var
lyckad, men isynnerhet den av livets alla
safter jäsande Nypon fick mig att skratta
hjärtligt. Och jag lugnade mitt samvete med
att läsa det brev, som den grundlärde Henrik
Schück meddelar i sin Shakespearebok. Det
är från lörd Burghley av den 10 augusti
1586, och han skriver om hur urbota
tjockskalliga väktarna vid stadsportarna voro.
Lorden frågade någon av dessa med var sin
lång stång försedda dumsnutar, hur de buro
sig åt för att ta reda på brottslingarna. De
väntade just, sade de, tre skojare, och »en
av dessa hade krokig näsa».
Ståtlig och spanskt högtidlig var Don Pedro,
prins av Aragonien—Olof Winnerstrand. Tänk
att han kan göra riktiga spanjorer också!
Även hans otäcka halvbror Don Juan hade
stil. Leonato, Heros fader, spelades av Ivar
Kåge med hans vanliga auktoritet. Som den
munk, vilken sammanvigde eller rättare
försökte sammanviga paret Hero och Klaudio,
hade Torsten Winge några lyckade tonfall
av ecklesiastik övermänsklig mildhet.
Den yttre ramen, till vilken kan räknas
Björn Schildknechts musik och Axel Witzan-
skys dansanordningar, gjorde mycket, och
man kan väl kalla den storartad. Det vällde
och myllrade av ynglingar och tärnor. Men
varför hade de så bråttom? Det var väl för
att det hela skulle verka kaleidoskopiskt.
Man pokulerade vilt, och en hel del par lade
sig i alla hörn för att ge ett intryck att Venus
också skulle ha sitt, och bildade en amorös
förgrund. Vem har hittat på det förträffliga
ordet »det skrattades mera på scenen än i
salongen»? Det kunde ha använts här, ty
»konstlad glädje» fanns nog i de farsartade
delarna i detta renässansstycke. Har man
Härje Ekman att tacka för dekorationen
Messinas hamn med dess båtar och nästan
havsluktande stämning, så ägnar man också
sin erkänsla åt Beatrices sällskapsdamer
Margareta—Ulla Wikander och Ursula—Ingrid
Borthen. De voro så välskapade, att vi tacka
skönhetsgudinnan, att hon format dem på
det sättet. Mycket väsen fanns det i stycket,
men också mycken friskhet och skönhet. Det
var en heder för Dramatiska teatern att så
snart efter »Som ni behagar» komma med en
Shakespearepjäs, på vilken så mycken
omsorg, kostnad och scenisk begåvning
nedlagts.
Man har från franskt håll påstått, att
Jean Cocxeau, som anses höra till de mest
originella författarna och länge haft anseende
som pålitlig modernist, i sin pjäs »Les parents
terribles» haft Racine till förebild. Kanske
tänkte han på »Phèdre». Men det är
egentligen de våldsamma sidorna hos
kvinnopsykologien hos Racine som han haft i tankarna.
Paul Géraldy har också haft »Andromaques»
författare till andligt mönster. Det vore roligt
att få se Racines ädelt formade anletes
uttryck i närbild, då han betraktat Madame
Yvonnes rufsiga, omornade och okammade
huvud då det stack fram i första akten av »Les
parents terribles», som väl snarare bort heta
Rysliga än Vanartiga föräldrar, som Jean
Cocteaus skådespel här kallas. Om
utvecklingen, då det gäller ohöljd framställning av
sexuella ruskigheter, skulle på teatern fortgå
i sjuttio år till — ty det var, anse
teater-historici, omkring 1870, som de mera
hänsynslösa skildringarna av könsförhållanden
började visa sig på scenen — har man
ytterligare att vänta sig kraftiga saker i den vägen.
Nå, än finnes det väl på lager ett och annat
på det området, som ännu ej förekommit.
Georges—Olav Riego och hansmaka Yvonne
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
