Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
—Marianne Löfgren ha en nyss vuxen son
Michel—Åke Engfeldt. Denne är en alldeles
sällsynt trevlig och naturlig yngling fylld av
livslust vid tanken på och känslan av livets
härlighet, ty han hade nyss för första gången
blivit kär på allvar, och detta i en rätt
olämplig person. Madeleine—Mimi Pollak, som
verkade utanför familjeflicksrayonen, hade
nämligen haft ett förhållande till pappa
Georges, och både pappan och mamman
blevo på det obehagligaste sätt förbluffade,
då de fingo veta att Michel själv ovetande
var sin faders rival och hade undanträngt
denne. Modern, ett hysteriskt knyte, hade en
sjuklig och överdriven moderskänsla för
sonen. Skådespelerskan hade av henne gjort
en mästerlig studie grått i grått och var i sin
patologiska sorg det egentligen värdefulla i
stycket. Då hon får veta, att den kloka
Léonie—Esther Roeck Hansen ordnat så, att
den unge, om alla dessa pinsamma historier
ovetande Michel får Madeleine, avlivar
modern sig själv genom gift, kanske den
förståndigaste handling, som förekom i stycket.
Blir det, frågar man sig, genom den för Michel
något för gamla Madeleine någon
förutsättning för ett gott hjonelag? Vi få hoppas det.
Det fanns emellertid en verklig äkthet och
styrka i framställningen av Madeleines kärlek
till Michel, och den bör ju också ha varit
mycket starkare än de känslor hon erfor för
den synnerligen ovederhäftige fadern, vilkens
utomäktenskapliga förbindelse makan tog med
sublim likgiltighet.
Den sällsynt fräna pjäsen, spelad på
Blancheteatern, var förtjänstfullt överflyttad
till svenska av Elsa Thulin.
På den brittiska ön St. Hilary i Atlanten
arbetar med hjälp av några unga officerare
kommendörkaptenen Edward Ferrers—Hugo
Björne på en uppfinning. Det gäller en
lufttorped, som genom vibrationer skall bringas
att explodera, då den träffar ett bombplan,
och därom få vi veta åtskilligt i Charles
Morgans Vibrationer, given på
Blancheteatern, och även om de vibrationer i
människohjärtat, som framkallas hos de herrar
och damer, som i långa tider vistas på ön.
Morgan, som själv varit sjöofficer, vet vad
han talar om. Sällskapet verkar mycket
sjömilitärt, och ej minst gäller detta Ferrers.
Hugo Björne hör ju till dem, som — det är
ej så värst många — kunna trovärdigt spela
fin och maskulin. Karen Selby—Esther Roeck
Hansen är en matematisk dam, som
beordrats till ön för att hjälpa Ferrers med
beräkningarna, och man behöver inte se på
henne länge för att förstå, att något
matematiskt tecken skulle kunna bli oriktigt i hennes
sällskap. Skulle hon kunna ge kärlekens
definition, borde väl en liggande åtta -—- tecknet
för oändligheten — förekomma, men man vet
också, att det finns irrationella tal, och jag
förstod inte riktigt, vad det kom åt henne,
som väl egentligen konvergerade åt Ferrers,
då hon utan vidare gav löjtnant Peter
Bris-sing—Åke Engfeldt, hur genomtrevlig han
än må ha varit, en grundlig kyss, som hos
honom måste framkallat starka vibrationer
och kännas som en fullträff. Även de
erotiska krafterna kunna väl genom stark
spänning framkalla explosion. Man får hoppas,
att den dyrbara lufttorpeden får en ofantligt
stark stötkraft och stora
förstörelsemöjligheter, så att den blir till gagn för hela
mänskligheten!
De olika förträffliga militära typerna
gjordes övertygande, men allra bäst var kanske
Sir Walter Harrowby, sjöminister,
national-typiskt engelsk i allra högsta grad och som
gav ett starkt intryck av en brittisk
världsvan gammal gentleman. Han spelades av
Hilding Gavle.
Det är icke ofta som en liten pojkes
konstnärliga produktion ger anledning till ett sådant liv
och leverne som Tonys häst. Min personliga
uppfattning av Tony, som man ej fick se, var
att han förefaller som en liten lymmel. Man
ritar ej vad det vara månde på väggarna till
sin faders, läkarens, väntrum. Nu hade
ynglingen med tidig konstnärslust att vara shocking
och reta gallfeber på respektabiliteten tydligt
betonat det maskulina hos djuret. Tonys fader,
doktor Howard Fleming, riktigt trevligt spelad
av Holger Löwenadler, hade naturligtvis rätt
att ogilla det lilla trotsiga ynglet och kom med
sin maka i en sådan hetsig diskussion om denna
väggmålning, att Mrs. Clare, Tonys mamma—
Esther Roeck Hansen, som höll på konstens
frihet, ville lämna hemmet för att reflektera
över lämplig skilsmässoanledning. Det är alltid
uppfriskande att se den vackra frun i affekt och
för resten även då hon ej är i affekt. Men
författaren till Tony ritar en häst Lesley Storm
saknar något av den galenskapens logik, som
måste finnas i en så farsliknande pjäs. Clare
trillar in hos sin moder, fader och morfader och
framkallar genom sina skilsmässofunderingar
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
