Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Detta brottstycke av pjäsen hade gjort mig
nyfiken, men lustspelet, givet på Nya teatern,
blev en desillusion, om också Lou
Lou—Liss-kulla Jobs hade mycken charm, och det är väl
alltid en förmildrande omständighet. Litet
kvalmigt blir det dock med obligat
brottslingssympati. Stycket hade något ofriskt och var
dessutom rätt ledsamt.
I Wallyrevyn på Södra teatern visar Gustav
Wally sina tänder på det älskvärdaste sätt och
är anförare för ett helt brass — hur många kan
det vara — av riktigt vackra flickor. Jag vill ej
kasta in något Erisäpple genom att skriva
några namn. Revyn av Kar de Mumma är
hoppfull i flera avseenden, författaren citerar
överståthållare Nothins maning: »Surna inte
till i dessa tider», och han har optimistiskt
kallat sitt opus Uppät igen. Chefen för
överståthållareämbetets uppmuntrationsavdelning
Thor Modéen blev först litet häpen över, att vi
måste supa ihop sextionio miljoner, men efter
några ögonblicks besinning säger han
förtroendefullt: »Jo det går.» Jag är ledsen att icke
kunna vara lika optimistisk. Däremot vill jag
gärna tro på fakticiteten av vad som sjunges i
sången »En stjärna föll». Den sjöngs så
ve-modsglatt av de allra näpnaste småstjärnor
under ledning av övercharmören. Vi behöva
också något delikat och vackert, som vänder
sig till de vänliga makterna i tillvaron, sedan
vi hört Thor Modéen »arg» komma med sin
monolog »Skatt på de’ och skatt på de’».
Dessa ridderliga tider kallar Karl-Gerhard
sarkastiskt sin senaste revy. Han syftar
kanske på att tiden icke är så ridderlig. Han
tänker på bomber, kastade på sjukhus, på
den unge framstående italienaren, som skrev,
att det roligaste han visste var att släppa ner
en bomb i en större folkmassa och glädja sig
åt effekten. Kanske har han också i sitt minne
de giftgaser, som ge de stackars barnungarna
en så elak hosta, eller de fredliga båtar, som
sänkas med man och allt i det iskalla havet.
För allt sådant ha de mäktiga, och de svaga
också för resten, endast en axelryckning.
Man behöver verkligen en stund vända sig
till livets vänliga och vackra sidor, vara glad
åt, att Karl-Gerhard, som han säger, vill
samla oss i en »förtätad atmosfär av sympati
och samförstånd». Men ibland ilsknar man
till, då man tycker tvärtemot det
stockholmska livets allmänna åklagare, som helt
naturligt icke kan gå över till allmän frid
och fröjd och ibland angriper i vissa åhörares
mening skuldlösa och till och med särskilt
förtjänta personer. Jag är dock oftast med
på galoppen. Så har han i sin visa »Bom»,
som vanligt med brio konstnärligt framförd,
träffat pricken, då han säger — och det passar
särskilt bra på revymusiken och naturligtvis
också dansmusiken:
Melodi är gammaldags
det skall vara tjut och ryt och krax.
Ty många äro utledsna på att den moderna
nöjesmusiken skall ha vrål till dominant.
Skönhet för ögonen fanns det gott om i
revyn. En varm och vänlig kvinnlighet låg
det över den blonda danskan Else Jarlbak,
då hon stod och sjöng i sin böljande svarta
krinolinklänning med enligt uppgift tiotusen
blommor, tiotusen och en om hon själv räknas
med. En nyhet av behagligaste slag var
Cull-berg-gruppen, särskilt Birgit Gullberg, som
utom sin kultiverade danskonst utmärkte sig
genom humoristisk mimik och blev en riktig
karaktärsdansös.
Revyn fick på sistone ett nytt namn
»Dessa virriga tider». Virrigheten framkallas
av bombsmällarna och diktatorernas tal.
Damerna använda sig av ordet »hemskt»,
då det gäller allt möjligt. Här är
adjektivet alldeles på sin plats. Men hemskt rolig
var dansken Börge Rosenbaum, musikalisk
salongsskämtare av sällsynt lustighet. Stilla
gycklade han med sig och publiken. Han
hade funnit en ny och diskret ton i sitt
skämt och rörde sig med brakande bravur
på tangenterna.
Det var en gång en kritiker, som angrep vår
störste dylike, då denne valdes in i Svenska
akademien. Den aggressive kritikern sade då
om den blivande akademikern, att han var
förhindrad att säga något nytt om honom,
ty allt ofördelaktigt — och något annat fanns
icke att yttra —• hade han redan sagt. Jag
har redan sagt allt fördelaktigt om den kvicka,
av livslust sprudlande Katie Rolfsen, men
sista eller som jag hoppas senaste gången jag
såg henne, upptäckte jag att hon till sina
övriga förtjänster kunde lägga de vackrast
tänkbara djupblå ögon.
Februari 1940.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
