Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Greveni ti $
modiga draget plötsligt glider undan för ett
hårt och grymt med skälvande läppar och
ögon som stå vita av mordlust. Stumma
ögonblick som röjer något om
tropikmänniskan bakom det farbroderliga skalet.
Dödens bekämpare är en tung och
vederhäftig tysk motsvarighet till den amerikanska
Pasteurfilmen. Den glorifierar Robert Kochs
imponerande envetna forskarsträvan att visa
upp en hypotetisk tuberkelbacill. Som enkel
distriktsläkare har han att kämpa mot en
okunnig och religiöst uppfanatiserad
ortsbefolkning och som sanitärt regeringsråd i det
preussiska Berlin har han att sträva och
streta med en trög och ovillig byråkrati,
dirigerad av eller i varje fall reflektionslöst
underdånig samtidens stora medicinska
auktoritet och bakteriebetvivlare Virchow. När
detta påfallande hebreiska gråskägg
presentationsvis framställes icke blott som en
spärr för den, man får väl säga dynamiska
utvecklingen inom sin disciplin utan därtill i
riksdagen med en symboliskt tunn och död
gubbröst riktar demokratiska betänkligheter
mot Bismarcks utrikespolitik (vilket ger den
poängterat gemytlige järnkanslern anledning
att svara i några kärnfulla tirader av 1939
års modell), så undrar man ett tag om inte
Robert Koch även efter sin död råkat ut för
otrevligheter av de varje reglemente lika
trogna preussiska myndigheterna.
Men filmen får en just med hänsyn till
aktualiteten överraskande vändning. Juden
Virchow låter sig överbevisas och gör sorti
både som hederlig karl och stramt stor
vetenskapsman. Werner Krauss låter oss se
en liten förstenat bräcklig gubbe med
det pergamentstorra ansiktet nästan
igenvuxet av strävt skägg, med död blick och
spöklikt automatisk precision i rörelser och
steg. Regissören, Hans Steinhoff, har
formligen byggt in den lilla karln i skelett uppställda
längs väggar och entréer i det arbetsrum, där
han i djup försjunkenhet, med tunna och
snabba små händer passar samman skallar
och tar sönder skallar. Döden som leker med
döden. Men någonstans långt inne i den
närsynta blicken hos denna monumentalt
overkliga gubbe glimmar det till av något som får
oss att förstå, vad erkännandet av den yngre
kollegans allt revolutionerande upptäckt måste
betyda för honom själv strax före en
livssorti, som inte kan låta vänta på sig. Det är en
tyst seen mellan de bägge männen, dubbelt
tyst därför att regin med den sceniska
instinkt, som är tyskarna egen, komponerat in
den i en obduktionskällares nattliga stillhet
med rader av stela, vita kroppar skymtande i
dunklet. Och i den tystnaden växer de bägge ut
och låter oss liksom uppleva den bittra och
spända avlösningen mellan två helt motsatta
epoker av livssyn och forskningsprinciper.
Emil Jannings ger Koch en äkttyskt solid
prägel av småborgerlig familjefar och
lidelsefull arbetsmänniska. Det lilla och det stora i
hans strävsamma dag flyter på något sätt
oupplösligt ihop. Det är något på en gång
märkligt helt och fint detaljerat över denna
gestaltning, i sin lugna och samlade styrka en
av hans bästa och så helt avvikande från den
sceniska sluggerstil, som en gång skapade
hans namn. Kanske har han aldrig nått högre
än i de scener, när de inflammerat trötta
forskarögonen i mikroskopet plötsligt se den
efterspanade fienden framträda i provets
färgning. Han tar det för en villa, putsar
mekaniskt glasögonen, stryker sig på nytt över
ögonen med en trött handörelse, ser än en
gång. Och ser! Det är ett sådant där
ögonblick i forskningens historia, som vi ofta lekt
med i tankarna. Här är det format utan
populärsentimentalitet, i en uttrycksfull
inramning av natt och stillhet, som om tiden
stannat.
Något beklämmande tungt och glädjelöst
vidlåder emellertid denna film, och den
glorifierar ju heller inte så mycket en forskningens
landvinning som en högspänd arbetsasketism
med blicken stelt mot fjärran. Bel Ami, efter
Maupassants roman, är en välberäknad
motvikt av lika hög inspelningsstandard, ställd
i statsnyttans tjänst även den, men med ett
självständigt underhållningsvärde, som kanske
till och med skulle få de självironiskt
begåvade fransmännen att ryckas med av detta
våldsamma gyckel med
ministerstörtnings-tekniken i ett med demoniskt miljösinne
framtrollat Paris av det exotiskt präglade
utställningsåret 1878. Till den allmänna
korruptionsstrukturen förefaller det inte olikt
våra dagars Paris före nuvarande politiska
stabilisering. De kring den flugigt vänlige
Will)- Först (även filmens regissör) snabbt
cirkulerande figurerna i denna karusell är
skildrade med den intelligenta och roade
sympati, som under normala förhållanden
borde kunna överbygga gränser, och man
erinrar sig osökt att Flers & Caillavet en
gång satt djupa succésmärken även inom den
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
