Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bruno Liljefors. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruno Liljefors
V ingskjuten skräcka.
Ur »Det vildas rike».
naturmåleriets område är det sant att
»kunskap är makt».
Det var i första hand med sin
naturförtrogenhet som Liljefors erövrade världen
och, närmare sagt, genom sin unika
inlevelse i djurens hållning i liv och död.
Där en räv ligger just nu skjuten och
stö-varnas slutspurt nalkas, gives där genom
musklernas kvardröjande »tonus» under
ut-slocknandets minuter ännu en formens
manifestation av liv. Den fällda tjädertupp,
den unge skytten håller hängande med den
lyfta handen, är, vid åsynen av
fjäderfallen och vingarnas halva utspänning,
troféen, just nu ryckt ut ur sambandet
med den åtrådda vildnaden. Lade man
handen om det välvda bröstet, skulle man
ännu känna styrkan av blodets värme.
Liljefors’ framställningar av vildnaden,
sådan den ännu andas oinskränkt, alltifrån
den i skogsdunklet halvslumrande uven
eller ändernas och svanornas ostörda
idyller och fram till den yttersta spänningen i
kampen för tillvaron, rymma en
mångfald av allt fullare liv, men allt får sin
form av musklernas mer eller mindre upp-
seendeväckande samspel. Denna hållningens
och rörelsens mekanik inom djurvärlden har
i en alldeles särskild grad fångat Liljefors’
intresse och har av honom, som av ingen
annan, blivit i övertygande bilder fångad
och fastslagen. Ett minimum av linjer
och streck kan göra tillfyllest. Ingen, som
betraktar omslagsteckningen till »Det
vildas rike», kan tvivla på att halsarnas
sträckning och de lätt antydda konturerna
i övrigt hos vildgässen långt framme i
synfältet innebära den gryende och
samlande misstanken att där döljer sig något
illasinnat bakom stavgärdet, och det står
också allom klart att i målningen
»Kungsörn jagande en hare», i Thielska galleriet,
med örnvingarnas svep och harens sprätt i
sista, avgörande ögonblicket givits ett
vildmarksdramas liv för fullaste pulsar.
Vad som möjliggjort denna geniala
framställning av en ömsesidig, yttersta
kraftyttring, är väl i främsta rummet ett
förunderligt minne för vad ögat skådat,
men också vad konstnären i sitt
konstruktiva tänkande funnit naturnödvändigt.
Och vilket alla makters samordnade spel
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
