Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Bruno Liljefors. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Rosenius
S ångtr astunge.
Ur »Det vildas riket).
i ett djur, även när det står stilla, som
staty! Jag minns en målning av Liljefors
med en räv i stort format i tavlans
vänstra hälft, något undanskymd genom
kratten. Han har tvärstannat — längst
bort i tavlans högra övre hälft ligger i
en sump ett par änder, och solljuset leker
över deras ovetenhet om faran. Räven
står som stelnad, hela hans rörelsesystem
har ryckts ihop men fått en tillspetsning
i huvudets lilla vridning hän mot
lockelsen och en krusning i pälshårens besjälade
resning neråt bakryggen. Endast en var
det givet att stöpa, så levande i en
gjutning, upptändeisen och behärskningen.
Och, på samma gång, vilket stoffmåleriets
mästerskap.
*
Att döma av de rätt många
framställningar av intensivt brinnande liv som
Liljefors givit oss, exempelvis havsörnarnas
attacker på lom och ej der, med
olycks-molnen över den råa böljegången, falkens
störtfall mot de nedsusande vildänderna
eller mårdens bett om tjäderstrupen uppe
i barrdunklet, allt målningar från den
utomordentliga kraftens dagar, bleve man
frestad tro, att just sådant vore föremål
för Liljefors’ älsklingsstudium. Och dock
finner man hans konstnärsöga så vidhjärtat
riktat på de mest olikartade själsyttringar
och stämningar i det vildas värld. Hans
eget gemyt var så välsignat rikt, det
minsta stycke natur blev av honom med
ömhet omfattat. I de mest anspråkslösa
livsuppenbarelser i smått såg han skönhet
och mysterium. Hur ömsint har han inte
på första sidan av »Det vildas rike» tecknat
ett par av markens bugnande
gullviveflockar under sånglärkan som går mot
himlen. Med vilken kärlek till en liten
värld i den stora världen växte där inte
upp under hans händer vad han kallar
»Buske för fågelbo»! Man upptäcker på
stängeln av en hundfloka och nästintill ett
par maskrosors fruktkoronor en den
stillsammaste och mest förstulna lilla
fågelskepnad, just denna lilla varelse som visste
vad ingen annan visste, vad stort för
honom och ett fäste för honom fanns
inneslutet i det lilla buskkrattets lönliga rum.
Det kunde vara småfågelspannåerna i
Göteborgs museum. Det kunde, en annan
gång, vara, efter något som nyss varit
framme och åter var förborgat, en undran
om varifrån och varthän — några vita
skuggbrämade tramp i snön som fallit i
natt, eller teckningen med de båda
konsternerade männen på backen i
vinterlandskapet, »nästan med en kyla längs ryggen
tittande på varandra» och på fältet där
framme med reporna i snön i en avbruten
rad. De båda männen gingo fram och följde
bakspåret och läste sig till vad som timat:
de sågo avtrycken av storfågelns
vingspetsar vid reporna, det var uven som
under natten farit fram där med den tagna
haren och understundom måst släpa den i
snön.
Bruno Liljefors var inte vad folk kallar,
kanske stundom något outrett, sentimental.
Utan att nedsätta hans härdade seende,
får man kanske lov att säga att han kunde
fylla en tavla med allt ett kännande
hjärtas djup. På den punkten stå kanske
allramest två av hans tavlor i min erinring
oförglömligt gripande. Den ena är »Svanor
om våren», målad år 1925. Ett stycke
svenskt land med de mörka, stilla skogarna
i bakgrunden och de tinande isarna —
roo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0128.html
