Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bruno Liljefors. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul R o s en i u s
Kr ut-J er k er.
Ur »Det vildas rike».
var jag visade mig, och jag fick jämt höra
anmärkningar därom.» Märkligt nog var
det detta som ursprungligen förde honom
in på konstnärsbanan. »Jag ritade jämt.
Så långt jag minnes tillbaka var detta
mitt käraste nöje. Trots ständiga
olustkänslor. Eller kanske just därför sysslade
min fantasi begärligt efter något vackert,
som jag ville söka få fram.» Han ärvde
och förde vidare åtskilligt av sin faders
andliga struktur, men, till hans förvåning,
intet av hans kroppsliga. Men hans alltmer
framträdande håg till företeelserna i de fria
markerna kring hemmet utanför Uppsalas
utkant räddade honom. Bland
själsbefryn-dade pojkar med gummislangar och senare
även med eldvapen växte han upp och
blev jägare, med tiden en av de
förnämligaste i vårt land, och en väldig
sportsman. En bild i det meromnämnda arbetet
med tillhörande text visar, huruledes han
med hjälp av klok förberedelse och ett par
pålitliga oxtömmar svängde sig upp från
en grantopp i närheten till jättetallen och
fiskgjuseboet som vilade överst på kronan.
I den fulla kraftens år ägde han en god del
av bredden och smidigheten hos en björn.
Olustförnimmelserna förbyttes i självtillit
och trygghet och även i en glad förståelse
av lustigheter hos medmänniskorna.
Liljefors ägde i hög grad humorns gåva. Där
humorn är av verkligt betagande art, är
den rent personlig. Hos två människor har
jag njutit av en sådan: tidigast med Axel
Wallengren (»Falstaff Fakir») och sedan
hos Liljefors. I båda fallen var den absolut
bunden till minspelet och tonfallet eller till
minnet av sådant. Hos båda stod därvid
den inre glädjen tillsynes stark men
måttfullt behärskad, och mottagaren blev den
allramest roade. Understundom kan
lustigheten ligga instoppad i ett enda ord och
sättet för dess uttalande. Jag minns att
Liljefors på Bullerön berättade något om
en skärkarl, som för honom uttryckt sin
djupa misstro till allt medicinskt vetande.
»Di där läkrama», hade han sagt. Liljefors
själv riktigt malde ordet mellan tänderna,
och jag såg glittret i de bruna, eljes litet
stickande ögonen. I »Det vildas rike»
bjudes man på ett underbart samspel
mellan ord och bild i den lilla skildringen
av »Krut-Jerker», när den f. d. »knekten»
med militäriska tempon stod i begrepp att
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
