Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bruno Liljefors. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruno Liljefors
Fot. från C. E. Fritzes k. hovbokhandel.
Vildgäss, gärdesgård. 1922.
intaga en brännvinssup, men just vid
aktens fullbordande gång på gång hejdades
genom Liljefors’ och hans pojkkamraters
påträngande frågor. I samma publikation
stöter man, i den lilla biten om
Upplandsbönder, på något av det allra
överdådigaste Liljefors presterat av skämtsam
berättarkonst, utgående från den för nämnda
landsmän viktiga levnadsregeln: »Släpp
aldrig toma (tömmarna), gosse!» och
till-lämpad under en åktur genom Fyrisån.
Ännu i avmattningens yttersta tid kunde
ett ord med humorns glimt undslippa
honom. Jag äger ett brev från Liljefors,
skrivet i november 1939, i vilket han
uttrycker sin belåtenhet med den läkare,
som sökte råda bot för hans långvariga
svaghet. »Jag tycker mycket om honom»,
skriver han, »för hans noggrannhet. Och
han hör på vad patienten säger utan att
se alltför förströdd (kurs. av mig) ut —
vilket inger en tröst och självförtroende.»
Åtskilligt annat i »Det vildas rike» men
mest kanske de reflexioner, Liljefors
nedskrivit som inledning till
tavelreproduk-tionerna i albumet »Ute i markerna», ger
en annan sida av hans författarskap. Den
är inte lång, det är en räcka intryck, han
inhämtat »därute». Det är inga stora
åthävor, det är stilla ord av visdom, utgångna
från begrundandet av det förunderliga
sammanhanget, fullkomligheten och
jämnmodet i det vildas värld. Det är något
man minnes långt efter det man läst det.
»Haren, som stötes upp ur en buske, är
som en frukt, som lossnar ur sitt hölje.»
Vilket skydd mot varseblivande äger inte
en ruvande fågel i sitt färgmönster! »Ådans
brunvattrade rygg smälter tillsammans med
gammal torr ljung och mossa. Hennes
runda, klara öga är vanligen det första,
granskaren upptäcker, ehuru han nog
först tager det för ett kvisthål i en torr
enrot.» »En spräcklig storspov i ett
vidsträckt kärrlandskap på våren, med de grå
tuvornas rader och sträckningar över vat-
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
