Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Runebergsminnet 5 februari 1940. Av Hugo E. Pipping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo E.
P i p p i n g
anspråkslöst frånsäga sig någon större
andel i förtjänsten. Ty hans klara mening
är: Du är själv ansvarig för Dina handlingar.
Du har starka makter och outtömliga
krafter i Ditt eget bröst. Bruka dem. Följ
samvetets och hederns bud. Den av
bröderna Wadenstjerna, som varit med om
att bära nesans börda vid Sveaborgs fall
spörjer:
Men var jag man att spränga pliktens dam
och rycka till mig händelsernas roder,
var jag den starke, som bort träda fram?
På detta har den gamle Johan
Wadenstjerna blott ett svar:
en spänd pistol mot broderns hjärta.
Runebergs ansvarskrav på sina män och
på oss kan synas strängt, nästan
omänskligt, men han menar själv att det hela är så
enkelt. Han visar huru lätt de svåraste
prov och tyngsta offer kunna bäras av
gamla och unga, män och kvinnor, hög och
låg. Varje situation kan finna sin lösning,
huru än motgångarna torna upp sig.
General von Döbeln övervinner feberns
brand och samlar sina glesa leder. Sven
Dufva står ensam på bron och räddar trots
sitt klena förstånd sin trupp. Femtonåringen
Wilhelm von Schwerin tjänar för fem vid
sitt batteri. Stridens skiften kunna genom
sådana insatser helt förbytas. Det är intet
under som sker, blott en utstrålning av den
kraft, som är varje människa beskärd.
Segern vinkar ständigt och överallt, blott
vi gripa efter den, och uteblir dess lön,
återstår dock ärans. »Förhatlig är den fege
blott», lyder Runebergs ridderliga hyllning
av fienden Kulneff. Bittrare än nederlagets
smärta var reträttens nesa, bittrast »de
tårar som vi göto, då vi bort få gjuta blod».
Ingen vet hurudana hjältarna i 1808—09
års krig verkligen voro. Det har sagts, att
de ha blivit idealiserade. Detta må gälla
generalernas fältherreskicklighet och andan
i enstaka förband. Men det som nutida
släktled ha sett med egna ögon av bety-
delsefulla och nästan sagolika bragder,
utförda av enstaka män med en handfull
folk och av små truppenheter mot
övermäktiga styrkor, låter oss tro att Runeberg
har haft rätt.
Under frihetskriget 1918 var likheten
också i yttre mening slående. En bondehär,
klädd som det föll sig, försedd med vapen
som med gärdsgårdsstörar togos av en
överrumplad fiende, trotsade köld och
hunger och bärgade Finlands frihet.
I dag står där en utbildad och för ett
vinterkrig utrustad armé, där varje man
har fått boklig bildning och där envar i
bild-lig måtto och mången även efter bokstaven
har Fänrik Stål i sin packning.
Men ändå. Detta liv är så hårt, så ovisst,
så fyllt av faror, att man inte vet vilket
släktled av krigare i Finlands armé, som
borde få segerkransen framom det andra.
Och än i dag gäller, att alla yttre resurser
äro förgäves, om den egna kraften saknas.
Den är ett inre lån, som kommer »inifrån»
såsom Runeberg med förkärlek säger. Med
ett tillägg: den styrka som kvinnan skänker.
Den har sin desslikes återuppståndna
urbild i Lotta Svärd och kanske djupast i
Runebergs egen tappra hustru Fredrika.
Runeberg har anvisat oss, var kraften står
att söka, som övervinner allt. Han är
såtillvida individualist före
individualismens tidevarv. Individen har rätt att hävda
sig. Det är dess plikt på grund av dess
delaktighet i ansvaret. Vad detta
gemensamma ansvar gäller, vad målet för
individernas enskilda och gemensamma
strävanden är, lämnar han oss inte heller i
okunnighet om: »Gud bevare fosterlandet! Ringa
är allt annat se’n.» På varenda blad i
sägnerna står fäderneslandet som
bakgrund, dess väl som mål, dess ära som det
högsta: »Och på oss såg fosterlandet, och
på fosterlandet vi.» Och däremellan för
han tanken till vardagens fosterland, det
fattiga Finland, där frosten ofta kommer
med hungerns kval, till de moar, fjäll och
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
