Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nils Svanberg 1902—1939. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N -i l s Svanberg
att Svanberg velat framför allt betona just
detta dittills alltför mycket förbisedda
område. I Tegnérstudier har därför ordvalet i
viss mån blivit något förbisett, synes det mig.
Till Svanbergs stilistiska verk höra
ytterligare den lättfattliga Verdandiskriften Lyrisk
stil, som ger stilexempel och förklaringar till
dikter av Geijer, Almquist, Runeberg, Fröding
m. fl., och åtskilliga uppsatser som Olaus
Petri och den svenska krönikestilen och
Konungastyrelsen.
Nils Svanberg var också skald. När han
uppgivit planen att ägna sig åt musiken, tog
han dikten till sitt språkrör och debuterade
1923 med diktsamlingen Drömvers. Det var
mest stilexperiment: oregelbundna strofer,
inrim, egendomliga ordbildningar:
dimuppblan-dad, mörkerblänkande o. s. v., obunden rytmik.
Landskapstavlor och känslostämningar blandas
eller växla. Man skulle knappast fäst sig vid
den lilla boken, om inte enstaka verser gett
intryck av självständig bildkonst, och den
egendomligt allvarliga tonen liksom vädjat till
läsaren att ej gå förbi. Han mognade hastigt.
Redan tre år senare behärskade han sitt
instrument (Lågan, 1926), och de sista
diktsamlingarna, Sångoffer (1930), Dagbok (1934) och -P®
vakt (1938) visade en i det hela stigande kraft.
Hans diktning är framför allt kärlekslyrik,
sånger om den omätliga lyckan att älska och
vara älskad, sånger om och till Henne, sånger
om saknaden, när hon övergav honom, och
sånger om minnena. Svanberg kunde kallat
diktsamlingarna »Till en», som Christian
Winther sina dikter till Julie Werliin. De äro
rörande och på samma gång manliga; liksom
allt vad han skrev besinnat, genomlevat och
övertänkt, inga improvisationer — men inte
heller några kronologiskt ordnade diktcykler.
Han har grubblat och sökt förstå och förklara
för sig själv alla varför? och hur?, han
återupplever det förgångna, men problemet står
kvar, olösligt, pinande med sina »stora
frågor, stora svar».
I dikten Lågan biktar han: Han kämpar,
han är i nöd. Varför diktar han? Han vet att
det gäller livet:
Att värna mig själv mot döden,
mot alltför ohyggliga öden,
mot alltför djupa sår
har jag sjungit om mitt liv.
I ångest för att stupa
uti det mörka djupa
och icke leva mer
har jag sjungit om mitt liv.
För någon som allting kände
och grät åt mitt elände,
för någon som allting såg
har jag sjungit om mitt liv.
Han förtvivlar. Allt har brustit. Han är
ännu en ung man, kan han inte hoppas att
livet skall ge honom ersättning? Nej, han
tillhör en av dessa stammar »welche sterben,
wenn sie lieben». Han diktar, därför att han
vill leva, vill äga gemenskap med människor.
Han kan inte förlåta:
Vad skall jag säga dig, som mött
min djupa tro med svek,
förvandlat all min själ till kött
och gjort till svagsint lek
mitt allvar. Ja, vår kärleks värld,
som lyste varmt och rött,
den har du släckt på kylig härd
och kallt för vinden strött.
Ack, han kan inte stå emot minnenas makt.
Han har också upplevat så mycket ljuvt och
stort:
Jag svor att evigt, hårt och kallt förneka
det liv som brutit en gång mot min frid.
Men allt förgäves. Känslorna bli veka
och livet ger försoning för en tid.
Han värms av mildare tankar en vacker dag:
En skimrande solig höstens dag
har givit mig åter allt.
De svunna minnenas skära behag
tar ny gestalt.
Stämningarna skifta oavlåtligt:
självförebråelser — nya förhoppningar — oro — tro —
dyrkan:
Din tid hos mig var kort.
Jag minns den gång för gång,
var blick, vart ord, var sång,
och allt, som var dig nära.
Hans sorg pressar fram en bekännelse:
Jag minns att det som farit
var smärtor utan tal.
Jag tror icke, att vår poesi har något
motstycke till Nils Svanbergs kärleksdiktning.
Vilken rikt strömmande lyrik har han inte
skapat av sin enda, livsavgörande upplevelse,
sitt nederlag, som han kallar det! Han vill
stanna kvar här och bedja »där mitt döda liv
är kvar». Han bekänner ödmjukt:
Jag vet att det bästa jag drömde
var föga rikt och varmt,
och det som jag trognast gömde
var mycket svagt och armt.
9—Ord och Bild, 4g:e årg.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
