Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke H olm ér
2L__SET FINSKA INSLAGET i
Stockholms konstliv under senhösten 1939 och
nyåret 1940 har varit betydande. De ungas
salong invigde i höstas sin nya utmärkta
lokal vid Vasagatan med en finsk
samlingsutställning, den s. k. »Helsingforsgruppen».
Gruppens konstnärer hade icke tidigare
framträtt för Stockholmspubliken, det var nio
målare och därtill en skulptör, Ben Renvall,
utrustad med burlesk fantasi och förmåga att
ge denna ett saftigt skulpturalt uttryck.
Bland målarna kunde man finna den även
hos oss i många variationer gestaltade
brytningen mellan inhemsk och utländsk form.
Den franska målarkulturen präglade
åtminstone hälften av det som visades — det
»finska» är i konsten icke mera gripbart än
det »svenska», om man med nationell
egenart avser något djupare liggande än det
snabbt konstaterbara, som
nationalromantiken bär fram. Sulho Sipiläs självporträtt
och William Lönnbergs, Ilmari Ikonens
och Aarno Ahtajas starkt upplevda
landskapsmotiv hade emellertid detta något,
som i så många avseenden fyller en med
bävande aktning för den finska karaktären.
Nationalmuseum stod som värd för en
utställning av vävnader, som Finska
Handarbetets Vänner sammanfört. Några av de ryor
som här visades kommo med budskap från
andra sidan Bottenhavet så intensivt
präglade av äkta finskt uttryck, att de
över-bjödo den egentliga bildkonsten. För övrigt —
var det icke en till ornamental helhet
renodlad finsk naturskildring i Viola Gråstens
i förra häftet avbildade rya »Vinter»? I sina
gråsvarta toner mot vit botten, i sin samtidigt
sträva och skira linjeverkan och sin
individuellt känsliga komposition gav den en förtätad
och förfinad tolkning av den terräng som
tum för tum försvaras. Många mena att det
stämningsmättade och individuellt uppfattade
knappast bör överföras i den vävda
bruksvarans handgripliga och nyttobetonade form
— inte skall man göra en tavla av en matta! —
men inför den nyssnämnda ryan eller inför
den av Nationalmuseum inköpta »Höstdag»
av Lea Vehmanen förstummades den kanske
annars motiverade invändningen.
Så kom efter Tyko Sallinens utställning i
Stenmans konstsalong (anmäld i en tidigare
krönika) Helene Schjerfbecks
ursprungligen för U. S. A. sammanförda utställning. Den
såväl i omfattning som i fråga om kvalitet
fängslande expositionen lämnade en rikt
nyanserad överblick över den stora finska
målarinnans produktion från ungdomsåren till nu.
Man fick följa henne som impressionistisk
valörmålare under 1870—80-talen, vidare
som stilsökare under 90-talet och 1900-talets
första årtionde, slutligen som den visionärt
gestaltande konstnärinnan i modern tid.
Denna konstnärsbana följer en kurva som i
stort sett är den moderna konstens egen:
strävan efter realistisk illusion efterföljes av
kampen med ljusproblem och koloristiska
problem, som åsyfta ett förtätat konstnärligt
uttryck mera än naturillusionen. Steg för
steg går Helene Schjerfbeck denna
förenklingens och sublimeringens väg. Det är
lockande att analysera hennes rent tekniska
utveckling. Från begynnelsen synes hon äga
ett starkt sinne för det utsökt artistiska
detaljarbetet. Hennes tidiga franska saker
äga en finess i utförandet och en känslighet
för valörer, som skulle kunna tydas som
föraningar till hennes senare tendenser. I
varje fall går hennes artistiska målarkultur,
hennes fina känsla för det tekniska tvångslöst
samman med den allt mer fördjupade synen.
Detta är om något tecken på konstnärlig
utveckling, ett växande, vars innersta
förutsättning är rottrådarnas dubbla fäste i det
själsliga såväl som i den klara kunskapen
om tekniska realiteter. En undersökning av
tekniken ger till exempel belägg för att hon
vid en viss tidpunkt blandade vax i sina
färger för att nå en viss beslöjad ton.
Psykologen vill i samma förhållande se en
avböjning från realismen, ett första avgörande
försök att svepa tingen i skira slöjor, att nå
en visionär och omtolkande
verklighetsskildring, som är så betecknande för hennes
konstvilja. Hon vill reducera det kroppsliga
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
