Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Svante Bergh, en annan målare med det
säkra artistiska arbetet som främsta mål,
utställde i februari en utsökt kollektion i
Modern konst i hemmiljö. Det något nötta
epitetet att »färgen blommar» hos denne
konstnär kan dock knappast ersättas med
något som bättre karakteriserar hans
Ma-tisse-inspirerade måleri. Denne skånske
modernist har genom åren på ett starkt
personligt vis varit kolorismens riddare utan vank
och tadel. Troheten har belönats — hans
färgsaker utstråla alltid en förfinad men
samtidigt eggande, ja, stundom sprakande
skönhet.
Den förra året bortgångne
göteborgskonstnären Ivan Ivarsons minnesutställning i
Konstnärshuset blev en märklig
manifestation. I en nästan till sprängning fullhängd
lokal blossade och gnistrade hans lågande
färg. Mer än kanske någon annan i ung
svensk konst dyrkade Ivarson det intensiva
uttrycket, han kunde i lejonparten av sin
produktion leda tankarna till de tyska
ex-pressionisternas hektiskt uppdrivna visioner.
En starkt lyrisk gripenhet kom till fullödigt
uttryck i många konstverk, som kanske först
sårade ens ögon genom sin otyglade
självhävdelse. Det utmanande i hans konst var
dock personlig bekännelse, hänsynslös bikt,
ett starkt ackord. Hans måleri hade något av
extatisk religiositet, något av elden hos de
utvalda förkunnarna. Egendomligt nog
började han med en ganska sordinerad färgstil —
hans självporträtt från 1923 och ett par i
dämpat rostrött och gråblått hållna
landskap från 20-talet äro typiska — och hans
romantiska psyke skulle lätt kunnat locka
honom in på de skymningsstigar, där tidigare
Arosenius och Sager-Nelson vandrat. Det
skulle inte heller varit så underligt; en ung
elev vid Valands målarskola i Göteborg
kunde tidvis knappast undgå impulser
från dessa geniers konst. Men Ivarson fann
tidigt sin egen förtrollade skog, han lämnade
det fint gråstämda och gick över till en
skala av hetsigt uppdrivna
komplementklanger, gult, blått, rött, grönt. Kylberg, en
annan svensk färgdyrkare med längtan efter
visioner, sätter också gärna gult mot blått
och rött mot grönt i skimrande kontraster,
men Ivarson förlänade sina flammande
färgvisioner ett lidelsefullare uttryck. Kylbergs
romantik är inåtvänd, mystisk (även
mysti-fierande) men Ivarsons var livsbejakande,
aggressiv, utåtriktad och kvarhöll ändå ett
äktromantiskt, lyriskt drag. Även de båda
målarnas religiösa tolkningar äro ytterst
olikartade; Ivarsons passionerade Kristusbilder
äga en gripande intensitet, Kylbergs religiösa
motiv ge uttryck åt den panteistiskt färgade
strävan efter helhet, som är det utmärkande
för denne konstnär över huvud.
Vill man efter en inblick i Ivarsons glödgade
värld söka vila i en stilla och intim
konstmiljö är kanske Knut Jansons mjukt
skildrade stockholmsidyll den rätta tillflyktsorten.
Janson är minst av allt nyskapare -— franska
målare sökte för en mansålder sedan liknande
färgverkningar som han — men hans konst
präglas av förfining och personlig kultur.
Han kan skildra utsökta atmosfäriska effekter
och de olika årstidernas koloristiska behag.
Samtidigt med Janson i Svensk-Franska
Konstgalleriet utställde Sigurd Möller,
vars välstämda färgsaker också hava en
intim prägel, trots att konstnären i allmänhet
arbetar med långt kraftigare och framför allt
varmare färgskala än medutställaren. Likaså
har han ett mångsidigare motivval än Janson,
som är genuin landskapsmålare. Möller
fängslar kanske starkast som interiörskildrare;
med fin beräkning ställer han samman sina
färgplan i kompositioner, som visa hur
fruktbärande de långvariga studierna i
Frankrike varit.
En av våra icke alltför vanliga
monumentalmålare, Tör Hörlin, senast
uppmärksammad för sitt förslag till utsmyckning i
Karolinska sjukhuset, ett försök att i
blomlika färger åskådliggöra uppbyggande krafter
(efter mottot »Livet fyller världen»), har
nyligen visat oljemålningar och teckningar i
Färg och Form. Monumentalmålaren är
också en fin valörmålare med sinne för
rofylld enkelhet och stora drag i naturen.
Slätt- och strandlandskap överväga i hans
produktion, och den upplevelse han helst
gestaltar synes vara helhetsuppfattningen av
motivet.
Den målare som mer än de flesta i svensk
konst söker helheten i ett landskap är Prins
Eugen. Han är också, som den ovannämnde
Hörlin, både monumentalmålare och
stafflimålare, i vilken senare egenskap han
framträdde i den stora, av Konstakademien
anordnade februariutställningen. Den avsåg att
vara en hyllning till den furstlige målaren
under det år han fyller 75. Det blev ett
märkligt tvärsnitt genom en
konstnärsgär-ning, om vilken man med största rätt
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
