Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till minne av Carl G. Laurin. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Asplund
så steg det fram som en vision för mig
bilden av en gammal herre, vithårig, litet
fetlagd och med hög ansiktsfärg, som med
halvslutna ögonlock promenerar gatan
framåt, synbarligen i djupa, men icke
oangenäma tankar, stannar ett ögonblick
och ser på de lekande barnen och säger
någon liten ganska artig vänlighet till dem,
som stannar i deras minnen — författaren
till den långa raden av konst- och
kulturhistoriska, men framför allt mänskligt fina
böcker, bland vilka den sista, som
sjuttio-åringen lade ned så mycken kärlek och
spiritualitet på, bar titeln »Barnet i liv och
konst».
Blev inte den lilla flickan med sin
barnsliga fråga en symbol för ett helt land fullt
av tacksamhet mot honom, ett land där
han helst skulle velat vara god vän med
vart enda barn, varenda förtjusande och
högt begåvad dam och varenda »prisse» —•
det betyder enligt Hjalmar Söderberg en
svensk mansperson, som man är du med.
Och minnesbilderna av Carl G. Laurin
börja strömma, rika som
illustrationsmaterialet i en av hans egna böcker.
Där står han — första gången jag såg
honom — 1910 i talarstolen på
studentkåren i Uppsala, en smärt fyrtioåring med
redan då något vaggande rörelser, och talar
litet förstrött om François Boucher, av vars
rosiga nymfer han i skioptikon visar de
för unga sinnen mest tilltalande bilder.
Rätt som det är rycks han med av något
av sina egna infall, ansiktet lyses upp av
hans vackra leende och spirituella och
befängda proposer börja dansa genom hans
tal, tills åhörarna sitta som förhäxade.
Eller man möter honom på en modern
utställning, han går omkring och funderar
för sig själv, ibland brummande av lätt
obehag, ty han tycker exempelvis inte om
kubism — »särskilt om vårarna», citerar
han förtjust en yngre konstnär —, han
tycks inte se mycket på tavlorna (men han
minns dem och har sitt omdöme klart
efteråt!), däremot ser han ögonblickligen
och med stort välbehag om han i
utställningssalen möter en god vän — och det gör
han i regel —, tar denne eller denna
vänskapligt under armen och börjar ett
resonemang om dagens frågor, som i regel slutar
med ett hjärtligt: »Hör du vi måste råkas
snart.»
Eller han sitter på Idun eller i det
exklusiva middagssällskapet »De tio» som den
naturliga medelpunkten i en liten krets
av oftast yngre vänner, sugande på sin
middagscigarr och kommenterande
världsläget, den sista teaterpjäsen, den sista
utställningen eller någon aktuell bok,
ibland höjande den vänligt kraxande rösten
till häftigt patos, när det gäller något som
inte är förenligt med rätt och sanning —
hans jämte det sköna heliga begrepp —
eller något som kan rubriceras med ett av
hans oefterhärmliga älsklingsord:
»ofryntligt». Punschglaset lyftes då och då mot
läpparna till en skål med någon av vännerna
gärna åtföljd av en sirligt rokokomässigt
turnerad komplimang, framsagd med jag
skulle vilja säga en blygt självironisk
vänlighet.
Eller kanske allra helst ser man honom
hemma hos sig, »hos Gunilla och barnen».
— Kanske är det ute på något av de
sommarställen i den inre skärgården, mellan
vilka han ambulerade år från år, följande
en av det trofasta intellektets livsprinciper:
»Variatio dilectat». Spinnande av välbehag
sitter han i sin bekväma trädgårdsstol
med dagens tidningar eller någon gammal
diger kulturhistorisk volym, som han
håller på att läsa om, och en vän inom
räckhåll för de personliga och raljanta
kommentarerna. Och ofta ropar han till
sig något i närheten lekande vackert
barnbarn, som han liksom i parentes kramar
och pussar med några plötsliga, ömma och
rara ord. Så vandrar han, fortfarande under
sinnrika samtal, insvept i en enorm
badkappa, med käpp och cigarr, småsj ungande
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
