Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Selma Lagerlöf före Gösta Berling. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli Linder
När vi ha utstått slutexamens kval
och bort från detta lärdomssäte draga,
nog är det mycket som vi med oss taga:
av scripta först och främst en tårdränkt bal,
en blåstrumpsdräkt för livets karneval,
diplom för att mot ärans höjder jaga,
och visdom nog att världens revor laga,
men vi ta också med ett ideal.
Ack, läxan må väl flykta ur vårt minne,
om blott vi troget hålla fast därinne
vår egen gamla frökens kära bild.
Då skola vi väl ej en gärning öva,
varöver sedan rodna vi behöva
för hennes blick, så prövande och mild.
Bland kamraterna var det Hildur
Djurberg och Matilda Widegren som kommo att
stå Selma närmast. Den senare ägde
hennes förtroende om Gösta Berling och
kavaljererna (tänk om vi andra anat att hon
redan då kunnat berätta om dem!) och
anförtroddes sedan genomgången av
manuskriptet. Den dödsruna Selma lät uppläsa
vid hennes jordfästning är fylld av
tacksamhet:
Jag vet inte om jag någonsin har sagt det till
dig själv medan du levde, men låt mig åtminstone
säga det nu vid din bår, att ett av de stora
lyckokasten i mitt liv, att något av det mest
betydelsefulla som har hänt mig, det är, att jag kom att
genomgå min treårskurs på Kungl. Högre
lärarinneseminariet i samma avdelning som du . . . Och
jag vet att om min seminarietid för mig blev en
tid av väckelse, och växt och hastig mognad,
så var det främst tack vare den ofantliga
vidsyntheten och klarheten i ditt intellekt, som
behärskade mig liksom alla våra kamrater.
Sedan har vi alltid förblivit vänner, du och jag,
men endast en gång har jag fått glädja mig åt
ett verkligt samarbete med dig. Det var 1891
på hösten. Manuskriptet till Gösta Berling var
just färdigt. Du fick läsa det, och du förfasade
dig såväl över innehåll som form. Du erbjöd dig
att granska språket gemensamt med mig.
Innehållet måste ju vara som det var, men många
ack och o blev strukna, många tillkrånglade
satsbyggnader förenklade. Jag borde ju ha känt mig
förödmjukad av detta, men jag hade egentligen
bara roligt. Det var så uppfriskande att höra
dig utlägga din kära grammatik, en så otrolig
njutning att märka styrkan av ditt intellekt.
Äntligen mot slutet fick jag dock en stund av
upprättelse. När du läste om Majorskans sista
stunder, om stångjärnshammarens dånande slag
och Göstas tal över sin döende välgörarinna, då
blev du rörd och föll i gråt.
Det var med djup saknad vi kamrater
skildes åt. Vi bytte porträtt och skrev i
födelsedagsalbum, som tidens sed var.
Selma skrev i mitt:
November 20. ä
Vi trodde att Selma själv författat denna
djupsinnighet och tyckte den lät väldigt
bra. Men när jag några år senare
interpellerade henne om meningen, svarade
hon: »Jag menade nog ingenting; det var
förstås något jag just läst.» Men av vem?
Till vår avskedsfest skrev Selma en dikt
— romantisk efterklangspoesi om man så
vill, men som bevisar allas vårt goda
kamratskap.
Ja, nog kan man älska att drömma
det hängångna fram ur dess gömma,
att forntidens bilder de höga
uppväcka till livet en stund,
att stiga de må för vårt öga
som dimman ur svalnande vatten,
som trollstenen lyftad om natten
på gyllene pelares rund.
Och vem som har lust må väl ila
till djupen där tiderna vila,
likt slumrande unga titaner
som bundits av glömskans magi.
Han pejle väl de oceaner
dit tider som en gång förrunnit,
likt sjunkna Atlantis försvunnit,
med glödande frisk fantasi.
Men ljuvare smeks mina sinnen
av dagens förgängliga minnen,
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
